Nyhet - Publicerad 2013-04-14 av Annelie Pompe

Från ett träningsläger vid Röda havet

Annelie Pompe tycker att bland det värsta som finns är att klaga. Särskilt meningslöst är det att klaga på vädret. Eller att hålla inne sin klagan i ett tyst självförakt som sprider negativ energi.

Jag vaknar av det välbekanta ljudet av stark vind. Vågorna slår långt in över strandpromenaden och vinden blåser upp sand och trycker alla växter åt sidan i yogiska positioner. Det är dags för ett djupt träningsdyk i blue hole. Kanske är det mer skyddat där. Jag tänker inte mer på det. Min träningskompis kommer till dykcentret och vi åker ut genom öknen i en skranglig pick-up-truck. Vågorna är höga inuti blue hole, men det är som det är.

I unga år märkte jag att jag själv hade svårt för folk som klagade, och började undvika att själv klaga i längsta möjliga mån. Mest för att det är så meningslöst. Om något inte står rätt till har man ju bara två val; att antingen göra någonting åt det, eller att inte göra någonting åt det och acceptera läget. Och ska man göra något åt läget, då är det lika bra att göra det med en gång. Nu. Men att bara klaga på läget gör det bara värre och sprider negativa vibrationer både utåt andra och inåt en själv. Kanske intalar man sig samtidigt som klagan att läget är värre än det verkligen är. Att klaga är att välja att se något från den negativa sidan och leta efter fel. Det är inget själva klagoanden blir lyckligare av, och inte heller världen omkring. Alltså meningslöst.

Vädret är ett av de mest meningslösa ämnen att klaga på. Det är ju precis vad det är, och går absolut inte att göra någonting åt. Och det finns många fler ämnen som är precis vad de är, men som med klagan kan förvrängas till något helt annat.

Men det hjälper inte att knyta näven i fickan, hålla tyst utåt och ändå klaga inuti tankarna. För den klagan är kanske värst, den som inte syns. Den som leder till en pessimistisk vana, till självförakt och negativa tankemönster. Men jag ska såklart inte klaga på klagan, den kan vara bra ibland. Om man klagar på orättvisor (och sedan gör något åt dem) eller om man till exempel har beställt en vegetarisk macka på en restaurang och får in en tonfiskmacka, då kan det vara bra att klaga.

Nyhet - Publicerad 2013-03-24 av Annelie Pompe

Kan man överraska sig själv?

Efter 3 månader med samma träning slutar kroppen att bli starkare. Anneli Pompe tror att det är samma sak med ens mentala styrka.

När jag jobbade som personlig tränare jobbade jag bara med förändring. Visste du att efter 3 månader med samma typ av träning så har kroppen vant sig vid träningen och blir inte så mycket starkare, snabbare eller snyggare längre? Man måste förändra träningen för att överraska kroppen och utvecklas. Och jag tror inte det gäller bara kroppsligt, utan mentalt måste man utsätta sig för förändringar för att utvecklas i sin kreativitet. Man måste överraska sig själv.

I fridykning finns en träningsmetod som heter surprise-apnea. Det går ut på att man ”överraskar” sig själv genom att plötsligt hålla andan. Det kan vara på fulla lungor, eller helt tomma lungor. Bara plötsligt - JUST NU - sluta andas! Och håll andan så länge du kan.

Det är en utmaning att överraska sig själv, för någon sekund innan överraskningen så dök det ju upp en tanke om att nu ska här överraskas. Men kanske är det ett sätt att väcka kreativiteten. Försök överraska dig själv i de mest vardagliga situationer. Det kommer garanterat bli roligt, kanske skrattretande. Men kanske kommer det också föda nya tankar och ideér du aldrig tänkt förut.

Nyhet - Publicerad 2013-02-10 av Annelie Pompe

Ett erkännande

Personlig utveckling kommer inte till dig som en insikt när du sitter stilla. Du måste ibland leta upp den, och möta den.

Jag har haft fel. Två ganska stora fel på kort tid. Eller, fel är ett stort ord, för egentligen handlar det om något annat. Jag har varit blind och bekväm ett litet tag. Jag ogillar bekvämlighet för att det sällan leder till utveckling och kreativitet. När jag blev påkommen med att vara bekväm var det som om att jag inte heller kunde vara blind längre. För det är nämligen bekvämt att vara ”blind”. Om man blundar så ser man ju inte, och då behöver man inte göra något åt det man blundar åt.

Min sambo och jag har haft diskussioner kring personlig utveckling där jag menar att man absolut måste sitta ner, vara tyst och blunda för att möta sig själv och se vad som finns där, utan filter. Han menar tvärtom, att man lika gärna kan utvecklas genom att vara med människor och umgås och utvecklas genom att diskutera. Eftersom jag verkligen gillar att sitta tyst och blunda höll jag inte med. Och missade att det bara är nyanser av rätt. Båda sätt ovan är bra vägar. En av mina bästa lärare inom personlig utveckling visade sig några veckor senare vara min fantastiska sambo. Om man bara har ett öppet sinne kan man lära sig.

Jag är obotligt optimistisk, vilket jag ibland försöker råda bot på genom att vara realist istället. Jag brukar tänka och säga att ”det kommer nog gå lätt och bra” om det mesta, och tror på det så långt att jag blir ärligt förvånad när det inte går bra. (t ex världsrekordförsöken i höstas). Så nu tänker jag att det kommer bli tufft att dyka djupt i vår igen, för att vara lite realistisk. Så påpekade en annan vän/Guru i min närhet att det såklart kommer bli tufft att dyka djupt om jag förväntar mig det. (!!!) Såklart.

Några timmar senare påpekade samma person att jag hade ytterligare en begränsande övertygelse i bagaget. Jag tror nämligen inte att jag samtidigt kan ha passion för både berg och fridykning. Jag tror inte jag kan bestiga ett berg om jag samtidigt har havet i kroppen och huvudet. Jag har inte kunnat dyka djupt om jag hellre vill vara i bergen. Varför har jag begränsat mig till att vara övertygad om det?

För att jag varit bekväm. Visst, då och då gör jag räder och letar i mig själv efter rädslor och begränsningar som ska överkommas. Det inre äventyret. Men vissa delar ser jag uppenbarligen inte själv. Man kan bara utvecklas om man försöker, om man letar och släpper in nya tankar.

Nyhet - Publicerad 2013-01-13 av Annelie Pompe

Ett nytt år

Nytt år innebär funderingar på både utveckling och hållbarhet. Annelie reflekterar över pengar och förändringar som kan eller borde ske. Kanske är detta året vi får pengar 4.0?

Vilka förändringar ser du som företagare fram emot nästa år?

Mitt företagarjag bubblar inombords. Det finns så många roliga saker att se fram emot! Allting rör på sig, det händer saker hela tiden. Företagandet är ett äventyr. Mest ser jag fram emot att jobba med fantastiska människor, vänner som jag hittat under året och nya kompanjoner som jag tror jag kommer hittta. Jag håller ju inte bara på med att bestiga berg eller fridyka jättedjupt. Tyvärr var jag nära att skriva och spinner vidare på det. För jag gillar ju kontraster. Jag tror inte jag skulle vara nöjd med att bara vara äventyrare. Vad gott för det med sig i världen? Jag vill göra gott. Jag måste utveckla och utvecklas, och det kan jag inte göra genom att bara göra en sak eller ens några få saker. Jag har mina händer i en massa syltburkar och jonglerar en massa olika bollar. Jag ser fram emot att hålla tag i en boll i taget. Rulla runt den och låta den landa.

Vad är egentligen baksidan av vår konsumtion?

Konsumtion är inget vackert ord tycker jag. Jag ser framför mig någon som slutat tänka, som söker och söker utan att riktigt veta vad han söker efter. Köper och köper i tron att det är det som är viktigt i livet. Den som har mest saker när han dör vinner? Antagligen har jorden dött innan dess. Konsumtion har fler sidor än fram- och baksida. Jag tror den har fler baksidor än framsidor. Ja, vad är egentligen framsidan? Bättre ekonomi? Jag tror inte vi blir lyckligare av lyxkonsumtion, snarare tvärtom. Dessutom blir ju andra olyckliga, till och med lider på grund av vår lyxkonsumtion. Och jorden förgiftas och naturen blir förminskas sakta med säkert.Jag tror och hoppas att fler tänker till innan de byter ut sin mobiltelefon eller laptop, att fler tänker längre än nästa pryl, funderar på var den kommer ifrån och hur den påverkar världen.

Pengar 3.0 - kommer det slå igenom på riktigt under nästa år?

Jag förundras över all uppfinningsrikedom. På många sätt. Jag blir positivt förundrad över kreativitet och förmågan att lösa problem. Men vad syftar de flesta ”uppfinningar” och entreprenörssatsningar på? Mera konsumtion. Att någon eller några ska tjäna mera pengar på att man köper lösningar på I-landsproblem. Det är jättekul att det kommer nya platta skärmar, nya sätt att spara filer, att internet blir större och snabbare. Men. Vilka viktiga problem löser det egentligen? Tänk om man lade alla de pengarna och tiden och kreativiteten på att försöka rädda utrotningshotade djur, svältande barn och försvinnande regnskogar. Tänk om det vore pengar 4.0 - att använda alla pengar till något som hjälper inte bara några personer att bli rikare...

Nyhet - Publicerad 2012-12-23 av Annelie Pompe

Är tiden för de stora uppfinningarna slut?

Vi har snart slut på ställen på vår jord som vi inte har upptäckt. Men kanske blir de nya upptäckterna istället snarare inre insikter än yttre nya platser.

Jag kan känna en sorgsenhet över att det finns så få platser på jorden som människan inte har varit på. Men det handlar bara om våra fysiska begränsningar. Vad gäller våra mentala och intelligensmässiga begränsningar vet vi väldigt lite. Jag tror att vi bara snuddat vid den kapacitet vår hjärnor har. Jag tror att den teknik vi har uppfunnit idag bara en början på mer kreativitet. Förhoppningsvis är det också en början på uppfinningar och sätt att rädda miljön och planeten från att gå under. Jag tror att allt fler blir medvetna om att världen inte mår så bra, och att fler vänder sin medvetenhet till att göra något som inte bara gagnar ens personliga intressent.

Jag tror att nästa ”uppfinning” eller insikt kommer handla mer om inre förmågor än om yttre. Psykologin är en av våra yngsta vetenskaper. Kanske är den knappt 150 år gammal och vi vet mycket mindre än vad vi tror. Vi ändrar uppfattning i samma takt som löpsedlarna på kvällstidningarna byts. Jag tror och hoppas på en stor både inre och yttre utveckling.

Nyhet - Publicerad 2012-12-16 av Annelie Pompe

Att hämta energi när det är som jobbigast

När dagarna blir mörkare och det ibland känns motigt är det viktigt att hitta saker och ställen som ger en energi. Anneli hittar det i naturen.

Jag tror att naturen är bra för oss. Inte bara för att vi ska överleva rent praktiskt, men också för ”själens” (eller vad man nu vill kalla de inom oss) överlevnad. Naturen är där vi kom ifrån och det tror jag är bra att minnas. Jag tror också att minnet av att vi levt i naturen bor kvar i våra kroppar. Det är därför vi mår bra av att plocka bär och svamp, att sitta på en gräsmatta, att titta in i en eld eller se ut över havet. Något djupt inom oss minns ett enklare liv. Ett liv utan internet och entreprenörskap. Där, i motsatsen och kontrasten, hittar jag min återhämtning och min energi.

Att komma ut i naturen känns som en lättnad. Som om något tungt lättar över axlarna. Som om det är lite lättare att andas den klara luften utomhus än den torra luften inomhus. För att min återhämtning och energipåfyllning ska funka så måste jag vara ensam med naturen. Vi måste ses på tu man hand, ansikte mot ansikte. För om någon annan är där blir det annorlunda, energin är inte kanaliserad på samma sätt.

Jag kan ofta känna en slags naturabsinens när det dröjt för länge mellan varven. Det är så jag tycker allt känns lite jobbigare än vanligt. Det liksom kliar i hela kroppen. Åsynen av asfalt och höga byggnader blir påträngande och ful. Då vet jag att det är dags.

Nyhet - Publicerad 2012-12-02 av Annelie Pompe

Att falla och att kunna resa sig igen

Entreprenörskap handlar kanske inte bara om att kunna klättra så högt som möjligt, utan också om att falla ibland och komma igen. Annelie slog inte det där rekordet i fridykning, men håller på att resa sig upp ändå.

I både klättring och mountainbikecykling är det vanligt att man faller då och då. När man ramlar och slår sig kan det vara bra att ligga kvar några sekunder, bara för att kolla att kroppen är hel. För några månader sedan cyklade jag in i en vildhallonbuske och fastnade i taggarna. Där jag låg i hallonbusken med cykeln såg det nog ganska roligt ut, men innan jag reste mig var jag tvungen att ta loss alla taggar ur smalbenen och cykeltightsen. När man märker att inget gått sönder finns det olika sätt att resa sig, men resa sig måste man. Det finns visst en hel del forskning kring psykologin i att resa sig. Ju snabbare man reser sig och provar igen, ju mindre rädd blir man för att prova gen.

Jag tror på en kombination av det praktiska och teoretiska ovan. När man fallit är det nog bra att fundera över varför man föll och dra ut taggarna. Hela tricket ligger i att veta när man funderat klart. Då gäller det att sluta, och sedan i en enda snabb rörelse, utan att tänka för mycket, resa sig upp.

Jag tog inget världsrekord i fridykning förra veckan. Ett fall, helt klart. Jag vet varför det inte gick, några taggar sitter kvar men jag har rest mig upp och är på väg igen.

Nyhet - Publicerad 2012-11-18 av Annelie Pompe

Min största förändring någonsin

Det var inte förrän jag slogs ensam i mitt eget huvud tillsammans 100 andra personer som saker blev tydliga och dimman lättade.

Jag hade ingen aning vad som skulle hända. Jag skulle ju bara vara tyst i 10 dagar. I och för sig på ett kloster, där vi gick upp klockan 4 varje morgon och inte vara fick vi inte prata. Vi fick inte skriva, läsa eller lyssna på musik. Vi lärde oss meditera. Men jag lärde mig något mycket större än så. Jag hade mediterat sedan jag var 15 år och tänkte att det här blir inga problem. Men att sitta still. Rastlösheten. Myrorna i benen. Tankarna som for runt som galna och vägrade lämna i lugn meditation. En av munkarna förklarade fenomenet med att vi alltid ”underhåller” oss själva med så mycket förströelser att vi aldrig är ensamma med våra tankar. Så när vi väl sitter där på vår meditationskudde börjar en fight.

Vi var över 100 människor som satt där under ett asiatiskt tak och slogs inuti vår egna huvuden. Allt för att få några minuters koncentration där allt plötsligt blev tydligt. Det var som att ha gått runt i en dimmig skog - och så försvann plötsligt dimman. Allt blev glasklart. Allt saktade ner. Jag blev lugn. Jag var lugnet själv. Ett leende på läpparna. Jag hade sett in i mig själv och nu visste jag vem jag var. Den första gången var det det bästa jag gjort. Kanske också det modigaste. För flera gånger ville jag bara åka därifrån, med bortförklaringen att ”det var inte min grej”. Det var 7 år sedan. Jag har varit där en gång om året sedan dess. Jag blir lugn bara jag tänker på att åka dit igen.

Nyhet - Publicerad 2012-11-11 av Annelie Pompe

En vanlig dag på jobbet för en djupdykare

Äventyraren och entreprenören Annelie Pompe är just nu i Egypten för att slå världsrekord. Men hon har såklart tid att blogga om sina dagar.

Imorse fridök jag till 120m, på ett enda andetag. Det var en bra start på dagen. Klockan ringde 5.00 och jag har vant mig vid att gå upp direkt. Tar ett djupt andetag och går ut på balkongen där jag gör en halvtimmes lätt yoga till soluppgången över ön Tiran. Jag är i Sharm el Sheik i Egypten för att försöka sätta världsrekord i fridykning. Detta är en vanlig träningsdag, en ”vanlig” dag på jobbet. Med mig har jag min fridykningscoach och två unga fridykartalanger som hjälper till mot mat, husrum, dyk och lite lön. Vi tar en taxi till träningsplatsen och gör våra dyk som planerat. Åker hem igen och äter en stor frukost på fruktsallad och yoghurt.

Lunchen försvinner i djupsömn. Det är en otrolig påfrestining på kroppen att fridyka så djupt. Trycket påverkar inte bara lungor och öron utan hela nervsystemet. Jag känner mig som efter ett marathon och måste dricka en massa vatten och vila några timmar. Det hela påminner min om höghöjdsexpedition där man acklimatiserar sig genom att klättra högre och sedan gå ner och vila och återhämta sig. När tröttheten har lagt sig följer en eftermiddagskompott av att fixa utrustning, ordna med olika tillstånd och svara på ett trettiotal mail. De flesta mail rör föreläsningsförfrågningar och det kommande rekordförsöket.

Det blir äntligen svalare när solen börjar gå ner 17:15. Då gör jag ytterligare ett yogapass som jag avslutar med att lyssna på en idrottshypnos som är specialgjord för mitt djupdyk. Jag förbereder mig mentalt för att fridyka ännu djupare imorgon. Det blir ytterligare ett försök att hitta internet (märkligt flyktigt här i egypten), laddar upp en blogg och några bilder från dagens djup. Sen middag med teamet och läggdags.

Nyhet - Publicerad 2012-10-28 av Annelie Pompe

Jag tycker om teknikstrul

När de flesta andra människor sliter sig i håret när bankdosan inte funkar för 54:e gången odlas ett leende i mungipan på äventyraren Annelie Pompe när tekniken lägger av.

Flera gånger har jag kommit på mig själv att gilla när teknik inte funkar. För i grunden är jag nämligen lyckligast utan massa tekniska grunkor. Jag älskar att vara utan internet och mobiltelefon. Det är frihet för mig, men jag vet att många tycker precis tvärtom. För frihet tycker jag någonstans handlar om att inte vara beroende av en massa grejor. För slutar de funka, vilket händer titt som tätt, verkar det vara en autobahn till irritation och stress. Och oro. En av mina viktigaste teknikprylar är min digitalkamera med undervattenshus. Den är superbra (en Olympus såklart), men en av mina vanligast återkommande mardrömmar är uv-huset läcker och jag får in vatten i kameran.