Det finns stunder och platser där livet på något vis blir mer påtagligt. Då jag känner mig extra levande. Då livet är blodet som rör sig genom kroppen, och andetagen som går in och ut ur lungorna. Att kalla det en ”kick” känns fel, det är ju ingen spark. Snarare en smekning. Men det är nog så nära kickar jag kommer.
Jag är nämligen inte vad jag borde vara som äventyrare. Jag är ingen kicksökare. Tvärtom så söker jag lugn. Jag vet, många blir besvikna på mitt svar när de upphetsat frågar hur jag går igång på adrenalinkickar, och om det verkligen är så att man lever mer när man ofta är nära döden. Man behöver inte ha dödsförakt och leva på gränser för att vara äventyrare. Det inre lugnet i sig är min största kick här i livet. När jag har ett inre lugn så känner jag mig extra levande.
Det roliga med mina slags kickar är att de kan inträffa nästan när som helst. Plötsligt händer det. Precis som en trisslott. Det kan inträffa när jag landar på en yogamatta, i ett möte med en spännande människa och allt som oftast inträffar det i naturen. Jag har aldrig varit så lugn som när jag besteg mount Everest, eller som när jag fridyker djupt eller är ute på en lång vandring. Inuti det lugnet är jag mer närvarande än vanligt, det finns inget som kan stressa mig, jag tänker snabbare, kvickare, och jag ser liksom mer klarsynt än vanligt. Det är som om hela världen får skarpare konturer. Det är ingen dålig kick det!
