Nyhet - Publicerad 2013-06-17 av Linda Skugge

Håll ut, snart vänder det!

Om att sälja och om att återhämta sig från en operation genom young adult-litteratur.

”Man brukar säga att på hundra knack får du tio snack och ett tack.” Så säger säljcoachen Ulla-Lisa Thordén till Expressens Driva Eget-bilaga.

Jag skulle snarare säga att man måste knacka femhundra gånger för att få tio möten. Något man sällan (aldrig) får höra om är att alla företag måste kallsälja de första fyra åren. Räkna inte med att någon approcherar er i början. Men eftersom de flesta (alla) ljuger om detta så känner man sig värdelös och ens självförtroende hamnar på noll och säljet går sämre och sämre.

Håll ut, snart vänder det, är ett fint litet råd i all sin enkelhet.

Själv har jag haft YA (young adult)-fest den senaste veckan då jag vilat upp mig efter en operation. Jag hittade detta fina citat i Kristin Cashores andra bok i De utvalda-serien: ”Vi vandrar alla på stigar vi aldrig skulle ha valt åt oss själva. Jag blir nästan trött på mitt eget gnäll ibland.”

And here is the result of min YA-fest:

Kami Garcia och Margaret Stohl: Beautiful creatures-serien (långtråkig, ospännande kärlekshistoria)

Veronica Roth: Divergent-serien (andlöst spännande, fantastiska karaktärer)

Kristin Cashore: De utvalda-serien (läsvärd pga de starka tjejerna i boken)

Michelle Hodkin: Mara Dyer-serien (spännande men Mara är urtråkig och gnällig)

Klämde även Saeculum av Ursula Poznanski på nätterna då jag hade ont efter operationen och inte kunde sova. Blev så rädd att jag var tvungen att ha radion på och gå upp och kolla i alla rum att ingen som inte skulle vara där fanns där. Detta trots att jag inte är en young adult. Ska nu hugga in på Mortal instruments-serien (Cassandra Clare).

Nyhet - Publicerad 2013-06-10 av Linda Skugge

Miljonärer och medelsvensson

Om skillnaden mellan att ha en formell utbildning eller att låta sin passion styra ens vägval.

Steve Siebold har intervjuat hundratals miljonärer och skrivit boken How rich people think. Jag hittar tre intressanta saker:

”Medelsvensson tror att vägen till rikedom grundas med formell utbildning. Rika människor tror på att förvärva en specifik kunskap. Många av de främsta entreprenörerna och miljonärerna har låg formell utbildning. De har istället samlat sin rikedom genom kunskapsförvärv som de sedan har tjänat pengar på.”

”Medelsvensson tjänar pengar genom att göra saker som de inte älskar att göra. Rika människor följer sin passion.”

”Medelsvensson sätter låga förväntningar så att de inte blir besvikna. Rika människor gör sig redo för utmaningen.”

Jag saknar utbildning, jag följer min passion men bör börja med att göra mig redo för utmaningen för att lyckas skrapa ihop lite fler dollar.

Osorterat: Jag läser mig igenom dotterns bokhylla och siktar in mig på all hennes fantasy. Älskar att så många unga tjejer läser om Katsa i Kristin Cashores De utvalda. Hon är överlägsen alla män i fighter. Hon är fullständigt ointresserad av män och av att gifta sig. Hon avskyr att vara ett objekt. ”Om det finns någon jag vill slå till middagen, klipper jag till honom i ansiktet.” Hon är totalt fri och självständig. ”Den natten somnade hon insvept i en halvtorr filt, trygg i vissheten om att hon kunde överleva var som helst, på egen hand.” Bättre förebild kan inte tjejerna få.

Ser Löparen om killen som bor i en kåta i skogen och allt han äger ryms i en ryggsäck. Lyssnar på Red house painters Katy Song med texten ”without you is all my life amounts to” och Grace Cathedral park med texten ”save me from my sickness”. Börjar sortera bland sommarens läsning. Följande hamnar i läshögen Renata Adlers Speedboat, David Shields How litterature saved my life och Richard Kings How soon is now.

Nyhet - Publicerad 2013-06-03 av Linda Skugge

Varför blir jag ”the bad guy” när andra slarvat?

När en arrangör ignorerar mina tydliga krav och förvandlar dem till ”klagomål” är måttet rågat.

Jag fick en förfrågan om att prata på en debattdag. Jag svarade så som jag alltid gör, ”Jag kommer gärna om jag får arvode och om det endast är ett panelsamtal, dvs inget eget anförande”. Ingen bekräftelse på detta mail kom. Däremot så kom det en trycksak på posten där mitt namn stod. Dessutom fanns där ett handskrivet kort med info om att jag skulle förbereda ett fem minuter lång tal. Jag var alltså enligt dem redan bokad och klar, trots att jag inte hade fått nån bekräftelse. Detta stämde heller inte med mina ”krav” på att jag inte talar själv utan bara sitter i en panel. Mina klagomål hos dem slutade med att jag blev det the bad guy. Bland annat för att arrangören själv hade deltagit i ”hundratals debatter” och hon hade aldrig varit med om att deltagarna inte inledde med eget anförande. (Jag har aldrig varit med i en debatt där jag måste inleda med att tala själv. För att jag tackar nej till sådana.)

Sedan fyra år driver jag en eventbyrå. Vi ordnar debatter flera gånger per termin. Hade ovan inträffat med nån av våra kunder och vi hade klantat oss så pass mycket hade det slutat med total katastrof där vi inte fått ut vårt arvode och vi hade blivit extremt mycket bad guy. Slutsats: vad jag än gör så blir jag the bad guy.

Osorterat: Läser Keith Ridgways Hawthorn and child. Där finns ett par som har en anteckningsbok i en låda i köket där de skriver till varandra, de skriver om saker de vill göra i sängen, om hur mycket de tycker om varandra. Ridgway skriver väldigt annorlunda på ett fantastiskt sätt. Han skriver bland annat ”I WILL FUCKING KILL. YOU FUCK.” Det hade aldrig passerat utan en bock i kanten av den average bokredaktören.

Läser The great Gatsby om åren efter 30. ”Thirty – the promise of a decade of loneliness.”

Nyhet - Publicerad 2013-05-27 av Linda Skugge

Jag har kommit till en gräns där jag har slutat att ”hjälpa” folk gratis.

Jag höll på att gå under av att i tjugo års tid hålla på att ”hjälpa” folk och ge bort saker (mina kontakter, mitt register, min kunskap, min tid) gratis. ?

Sedan kom dagen då det inte gick längre. Jag stod inte ut med alla som sa: ”Linda, ALLA har fem minuter, du kan hjälpa mig för det tar fem minuter”.

”Det är bara att copy-paste den här jpg-en på din facebook.”

”Det är bara att skicka ut den där pdf-en till hela ditt nätverk.”? Men sedan när man sätter en gräns så blir människor arga och besvikna på en. Man får höra att man är snål. Det är som att jag bara har rätt till att bli omtyckt om jag hjälper människor och lyfter fram dem.?Så jag undrar, var går då gränsen? Vilka ska jag ”hjälpa” gratis? Nära vänner? Bekanta? Ytligt bekanta? Mina barn? Folk i barnens skola? Grannar??Vem av dessa ovan ska jag göra besvikna genom att säga nej till dem?

Medan ni funderar på det så ska jag läsa en artikel i Dagens Industri om att ”våga be om hjälp”. Dagens Industri skriver: ”Ta hjälp av andra när du vill att ditt företag ska växa.” Men vilka är då alla som ska ”hjälpa”? Hur ska de få tid att växa?

Osorterat: Jag läser Plats, Pija Lindenbaums första bok för vuxna. Hon skriver: ”Här har jag gått i otakt med min hela existens i åratal.” och ”Jag försöker sitta här och vara någon som fungerar.” och ”Man kan inte älska mig.” Jag älskar Pija Lindenbaum.

Jag har köpt F. Scott Fitzgeralds The Crack-up. Baksidestexten lyder:

”A self-portrait of a great writer’s rise and fall, intensely personal and etched with F. Scott Fitzgerald’s signature blend of romance and realism, The Crack-up tells the story of his sudden descent at the age of thirty-nine from glamorous success to empty despair, and his determined recovery.”

Nu är den boken det enda jag tänker på. Det enda jag tänker på är hur jag ska snika till mig tid att få läsa den.

I kväll medan jag lagar mat åt barnen har jag någon timme. Tyvärr så ska jag bara ”hjälpa” två extremt ytligt bekanta som vill ha råd per telefon kring olika pr-uppdrag…

Nyhet - Publicerad 2013-05-23 av Linda Skugge

Hur ska vi kunna skriva och hålla oss friska och levande

När insikten om ens egna språkliga brister blir tydliga i slutkorrekturen på ens egen bok, är det extra intressant att skärskåda språket hos andra författare.

Konsthallen Magasin 3 visar Mika Rotterbergs videokonst där ett av inslagen är en undersökning av platsannonser. En ordfrekvensanalys har gjorts på cirka 16 000 platsannonser hos arbetsförmedlingen. De mest attraktiva egenskaperna hos de arbetssökande är erfaren, ansvarstagande, kunnig, kvalificerad, god samarbetsförmåga, strukturerad och initiativrik. Den viktigaste egenskapen jag går efter är att de aldrig gnäller (jag har redan tre barn hemma och behöver inte ett till på jobbet, tack så mycket) och att de är bättre än jag. Man ska alltid ta in folk som har en massa egenskaper som man själv saknar.

Just nu skulle jag behöva anställa en författare som kan skriva på grund av att jag sitter med slutkorrektur av min och min systers roman 1989 som kommer på Piratförlaget i september. Efter att ha börjat arbeta med redaktören så inser jag hur mycket språkliga brister jag har i mitt språk och jag har lovat mig själv att påbörja arbetet med nästa bok omedelbart efter att detta manus är klart, för annars kommer jag aldrig palla att skriva en till bok. Som ett slags upp på hästryggen direkt.

När man är inne i sitt eget manuskorr så är det extra intressant att läsa andra svenska författare och skärskåda deras språk. Jag hittade en massa smått och gott i Bodil Malmstens språk. Detta kommer ur boken Och en månad går fortare nu än ett hjärtslag:

”Jultomtar i augusti, jag hatar den här staden, särskilt köpcentren utanför, särskilt hypermarchén som har jultomten i släde utanför ingången i augusti, jag har handlat och nu vill jag härifrån.”

”Hon som bor i bilen, det är vid det lilla köpcentret, på parkeringen utanför Carrefour.”

Min redaktör hade aldrig tillåtit mig att behålla meningar i det skicket.

Det är lustigt att Bodil Malmsten får recensioner av typen:

”Det är underbart att läsa en bok som är så förkrossande välskriven.”

Ingalill Mossander, Go kväll

Jag hittar även fina meningar hos Bodil Malmsten:

”Skrivandet är någonstans att ta vägen, jag känner mig mera hemma vid ett tangentbord och en skärm än någon annanstans.”

”Skrivandet kan ta över, den skrivande bli besatt av den onde anden i tangentbordet eller pennan och förlora balansen mellan liv och skrivande.”

Osorterat:

Läser den fantastiska Emily L. av Marguerite Duras, där Sara Stridsbergs förord är bättre än själva boken.

”Hur ska vi kunna skriva och hålla oss friska och levande.” (Det är oklart om detta är Stridsbergs egna ord eller ett Duras-citat.)

”(kvinna text sjukdom stöld överlevnad melankoli)”

”ATT SKRIVA ÄR ATT DRÖMMA

ATT SKRIVA ÄR ATT ERSÄTTA

ATT SKRIVA ÄR ATT UTPLÅNA”

”Och denna enda pågående fråga; hur ska vi skriva och leva och hålla oss friska och levande och fortsätta vara destruktiva dekadenta vansinniga förtvivlade älskande dåraktiga.”

Nyhet - Publicerad 2013-05-13 av Linda Skugge

Mina barn kommer aldrig få uppleva ett jämställt yrkesliv

Linda Skugge hyllar magkänslan och tycker det är mindre roligt med ojämställdhet.

”Ha kul och sluta planera din karriär så mycket.”

Så blir man framgångsrik enligt Petra Einarsson, vd för SMT, näringslivets mäktigaste kvinna enligt Veckans affärer.

Det var roligt att höra för det är exakt så jag alltid har gjort. Jag har bara gått på magkänsla och där det känns kul, där stannar jag.

Mindre roligt var det att läsa i Metro att det kommer att ta arton år innan lika många kvinnor som män har chefspositioner (enligt en rapport från Ledarna).

Det är alltså för sent för mina barn att få uppleva någon form av jämställt yrkesliv.

Författaren Nicholas Royle skriver i romanen First novel ”It’s weird how books are meant to be under threat from all other forms of entertainment and kids don’t read any more and bookshops and publishers find it increasingly hard to make ends meet, yet everyone, A-list actors to stand-up comedians to top poets to the woman down the street, everyone wants to write a bloody novel.”

Varför är att skriva en roman den ultimata drömmen när man inte tjänar en spänn på det? Om folk visste hur mycket tid det tar och hur jobbigt det är att verkligen skriva en bok så skulle den drömmen nog vissna lite.

Jag har så lite tid kvar att skriva klart min (och min systers) kommande roman innan den skickas på tryck att jag drömmer hemska mardrömmar (om boken) på nätterna. Ofta hamnar saker ur dessa sedan i manus.

H.P. Lovecraft skriver i Mardrömsboken: ”Jag undrar emellertid om jag har rätt att hävda författarskap till saker jag drömmer? Jag avskyr att ta åt mig äran när jag egentligen inte tänkte ut bilden med mitt egna medvetna sinne.”

Osorterat: Kate DiCamillos Edward Tulanes fantastiska resa är den vackraste bok jag någonsin läst om kärlek. Om en porslinskanin som förlorar sin ägare, en liten flicka, och som sedan reser omkring i många år för att gång på gång få sitt hjärta krossat. Sedan krossas hela kaninen bokstavligen. ”Jag har varit älskad, talade Edward om för stjärnorna. Vad är det med det? sa stjärnorna. Vad spelar det för roll när du är alldeles ensam nu?”

Boken lyckas med bedriften att ha ett happy ending fast ändå oändligt sorgligt på samma gång. ”Edward var den ende som bröt mönstret. Han var stolt över att inte hoppas, över att inte låta förväntan fylla hans hjärta. Han var stolt över att hålla sitt hjärta tyst, orörligt, stängt. Jag har hoppats färdigt, tänkte Edward Tulane.”

Men sedan kommer den hundra år gamla porslinsdockan som säger till Edward att ”någon kommer att komma. Någon kommer att hämta dig. Men först måste du öppna ditt hjärta.”

Nyhet - Publicerad 2013-05-06 av Linda Skugge

Jag var en sådan som ingen man ville ha

Linda Skugge inser att hon är arbetsnarkoman och läser Bodil Malmsten.

Så vet du om du är arbetsnarkoman, skriver Veckans Affärer. Själv har jag fler än tre av sju kriterier på listan uppfyllda, det vill säga att jag är beroende.

”Behov av allt större dos för att uppnå ruseffekt.” Check

”Abstinens när bruket upphör.” Check

”Varaktig önskan, eller misslyckade försök, att minska intaget.” Check

”Betydande del av livet ägnas åt att skaffa, konsumera och hämta sig från bruket.” Check

”Viktiga sociala, yrkesmässiga eller fritidsmässiga aktiviteter försummas.” Check

”Alla borde få prova på att vara chef”, skriver Emma Stenström i Dagens Industri. ”Det är så enorm lärorikt, ett slags turboterapi. Det är få gånger man så tydligt får syn på sina egna styrkor och svagheter, drivkrafter och rädslor.”

Gärna för mig! Själv har jag låtit min projektledare att chefa istället för mig. Jag är en usel chef eftersom jag är alldeles för snäll och mjäkig och inte klarar av att anta rollen som auktoritär och inge respekt och ha pondus. Jag är en sådan ingen lyder. Totalt olämplig som chef.

Osorterat: Lyssnar på Nick Caves Higgs Boson Blues med texten ”who cares what the future brings?”

Läser i Bodil Malmstens De från norr kommande leoparderna om Enrique Vila-Matas som ska ha fått skrivråd från Marguerite Duras så att han skulle kunna skriva en bok som dödar den som läser den. Jag vill också skriva en bok som dödar den som läser den och nu måste jag också läsa Vila-Matas Paris ne finit jamais. De tar aldrig slut, alla böckerna som jag måste läsa. Bodil skriver så mycket om Duras så nu har jag läst lite Duras och blev också väldigt förtjust i henne. Bodil själv är också mycket fascinerande. Hon ger bara minimalt och man vill alltid ha mer. Hon berättar knapphändigt om sin ungdom, om alla ”passionshistorier” som hon hade med många män eftersom hon blev kär i varje man som ville ha henne. Det är så otroligt fascinerande med kvinnor som många män vill ha. Män ville ha henne! Hur är såna kvinnor? De som många män vill ha? Så att de kan ha många ”passionshistorier”? Själv blev jag kär i dem som inte vill ha mig. Gång på gång fick jag känslor för ”fel” man. Jag var en sådan som ingen man ville ha.

Jag håller på att läsa mig igenom äldsta dotterns bokhylla av böcker för ”unga vuxna”, nu senast Sanne Näslings Kapitulera omedelbart eller dö. Det är lika fascinerande där som med Bodils alla ”passionshistorier”, Näslings ungdomar blir bjudna på fester och får hångla. Jag letar fortfarande efter ungdomsböckerna som handlar om dem som INTE får hångla, de som INTE blir bjudna på fester, de som INTE får sitta i nån killes knä, de som INTE får bli av med oskulden i nian med en kille som går i sista året på gymnasiet och som dessutom är mjuk och hänsynsfull. Gillar dock meningen (ja i versaler): ”IBLAND ÖNSKAR JAG MIG EN SKADA SOM ÄR BESTÅENDE.”

Nyhet - Publicerad 2013-04-29 av Linda Skugge

Att leva sig dröm och längta efter ett krigsrum

Linda Skugge ger en rapport från sitt liv.

Entreprenören Mattias X Lundberg har startat fyra företag under det senaste året. Han säger till Dagens Industri att han har en säng på kontoret eftersom han behöver ”ta en tupplur” när det är tråkiga saker som måste göras. Som till exempel administration. ”Jag blir sjuk då”, säger han. ”En outhärdlig känsla.”

Jag förstår honom helt.

På jobbet har han inte bara en säng, utan även ett rum som heter ”the war room”. Det är där alla idéer föds. Jag önskar att jag hade kommit på att döpa ett rum till krigsrummet. Vi sitter i och för sig alltid så trångt att det inte finns lediga hela rum att avsätta för spånmöten.

Men jag ska inte klaga, jag hörde mig själv på ett möte på teatern i veckan säga ”Jag lever min dröm” och jag menade det. Det kändes stort.

Osorterat: Läser pjäsen Oleanna av David Mamet. Den innehåller ett par fantastiska meningar:

”Jag visste att jag skulle misslyckas. Därför jag var en skit. Jag var inte värd någonting (-) När jag hade kämpat mig igenom driften att misslyckas.”

”Det finns ingen. Men dom: de kanske hittar ett register över min uselhet.”

Ang överraskningar: ”Det finns dom som skulle säga att det är en form av aggression.”

Lyssnar på Nine Inch Nails ”We’re in this together now” med texten ”the farther I fall I'm beside you, as lost as I get I will find you”.

Nyhet - Publicerad 2013-04-22 av Linda Skugge

Att sälja sig på 140 sekunder

Linda Skugge ger tips om prokrastinering till Pizza Hut. Så att de inte ska stå där med de inkompetenta charmerare som klarade 140-sekunders-rekryteringen bäst.

Hur lång tid behöver du för att förklara din förträfflighet? skriver Veckans affärer. Pizza Hut i Texas lät de arbetssökande på 140 sekunder förklara varför de skulle ha jobbet.

”Tiden du har på dig att ge ett varaktigt intryck har sjunkit till sekunder”, förklarar Pizza Huts PR-chef Doug Terfehr för Forbes.

Ja, och då får de charmtrollen på halsen som sedan vare sig levererar och inte går att kicka sen. Grattis!

Några som aldrig skulle passera de där 140 sekunderna är de med drag av Aspergers. Just nu på Teater Brunnsgatan Fyra kör vi en föreställning om en kvinna med Aspergers – Livet kom så plötsligt. Hon säger ”Jag var bäst men fick sparken, hur går det ihop?”

Det är en fantastisk och sorglig pjäs om en kvinna som inte är en av ”de ordinära människorna” och som behöver få själva livet förklarat för sig för att förstå.

Själv hade jag heller aldrig fått ett enda jobb om jag bara hade 140 sekunder på mig.

Läser en fantastisk understreckare i SvD om så kallade prokrastinerare, de som alltid skjuter upp saker. John Perry, pensionerad filosofiprofessor vid Stanford University, har skrivit boken The art of procrastination - A guide to effective dawdling, lollygagging and postponing – or, getting things done by putting them off. Jag som har ett par prokrastinerare i familjen läser med djupt intresse. Denna bok kanske Pizza Hut sedan kan tvinga alla sina felrekryterade charmtroll att läsa så att hela företaget inte kånkar.

Osorterat: Har de senaste dagarna varit helt uppslukad av den fantastiska tantsnuskboken Bared to you av Sylvia Day med citat som ”he was so… male”.

Nyhet - Publicerad 2013-04-15 av Linda Skugge

Här ska ingen komma och tro att jag behöver hjälp

Linda Skugge blir uppringd av en kvinna som vill hjälpa till och inser att hon behöver blir mer som Charlie i The perks of being a wallflower.

”I’ve ridden trains over 50 000 miles and taken over 7000 photos. I won first place and 10 000 dollars in a photo contest. I gave the money to my mom. I got internet famous. I deleted my website and stopped taking photos. (-) Jack is publishing a book of my photographs. I don’t think much about being rich, but I hope I can make a million dollars. I don’t want to be famous, but I hope this book is remembered forever. I am not sure I want anyone to read this. Now I live in Oakland, California. I’m twenty-seven.”

Detta är slutet av Mike Brodies text i boken A period of juvenile prosperity. Det är en fotobok som innehåller bilder på så kallade train hoppers i USA. Det är en fantastisk bok som får en att vilja ”stänga ner sin hemsida” och avsluta alla mailkonton och bara försvinna.

När Sheryl Sandberg, COO på Facebook, var ny på Facebook så blev hon uppringd av Lori Goler på eBay som undrade vad är ditt största problem, hur kn jag hjälpa dig. Sheryl blev både överraskad och väldigt imponerad och gav henne jobb på studs.

Nyligen så hörde en kvinna av sig till mig och sa ungefär samma sak: vad behöver du hjälp med?

Lika impad som Sheryl Sandberg blev, blev jag arg och provocerad. Här ska ingen komma och tro att jag behöver hjälp!

Jag vet att jag reagerar helt fel.

Jag måste bli lite mer som Charlie i boken The perks of being a wallflower. Charlie är den fine killen som kan njuta av hur himlen ser ut en morgon och han är så glad över sina föräldrar och syskon och skriver saker som: ”Please believe that things are good with me, and even when they’re not, they will be soon enough.” Och: ”She wasn’t bitter. She was sad, though. But it was a hopeful kind of sad. The kind of sad that just takes time.”