”Can you remember now?”
Så heter det fjärde kapitlet i Bill Drummonds bok 20 000 dollars.
Det låter som ett kapitel av Bret Easton Ellis. Sedan skriver han ”This is the first question each new day asks me as the curtain is yanked back to let the darkness in. Wouldn’t it be good if you could actually let darkness in?”
Och det låter som nåt jag skulle kunna ha skrivit.
Det är möjligt att 20 000 dollars är Bills bästa bok. Det är ett slags roadtrip genom England och det är oerhört vackert. Det är vackert för att han älskar det han ser, mest av allt älskar han långtradarna.
Han skriver ”I was running away, running anywhere and everywhere. Running away to sea. Not to seek fame and fortune, though it seems they found me. So I ran away again.”
Om Bill är en som rymmer så är jag en som stannar. Jag stannar och stannar och stannar.
Bill Drummond skriver att han någon gång vill driva ett te-rum som ska heta The Penkiln Burn tea room och där ska han sitta och gagga om förr i tiden för dem som orkar lyssna.
Själv drömmer jag om att någon gång driva ett antikvariat och det har jag skrivit om i Icakuriren och där ska jag stanna och stanna och stanna tills jag ruttnar.
Jag träffade en begåvad kvinna som vill jobba med mig. Hon berättade om alla som säger till henne om hur de alla blir headhuntade och att det stressar henne. På samma sätt så säger alla till mig att de inte behöver kallsälja. Jag trodde länge på dem tills jag träffade grundaren av eventbyrån Eventum som berättade att alla ljuger, ALLA måste kallsälja.
Handen på hjärtat, hur många gånger ringer folk och GER er jobb/uppdrag?
Varför ljuger så många när de innerst inne vet att det får andra att må dåligt?
Ska man inte stötta och peppa andra?
Detta vore nåt för er andra här på Företagsamtbloggen att skriva om.
Och medan ni gör det ska jag let the darkness in och läsa om slutet på den vansinnigt vackra boken Landskap med djur av Sonya Hartnett. Jag brukar hata kärlekshistorier eftersom jag aldrig kan känna igen mig, men formuleringar som ”de bar varandra som glittrande hemligheter i sina sinnen” gör att jag kapitulerar.
Sista raden lyder: ”Det kommer en dag då han äntligen slutar leta efter henne på marken, bland det vanliga och vardagliga, och vänder ansiktet mot himlen.”
Jag har extremt svårt att acceptera om hon tog livet av sig.
Osorterat: Kollar upp författaren som min läkare efter 20 år tipsar om, Alan Hollinghurst. Lyssnar på My Bloody Valentines första skiva på 22 år. Ser Dr Who med min äldsta dotter sena mörka kvällar.
