Jo serni, det var ytterligare några som tyckte att jag skulle jobba gratis igen. Ett företag ville ha mitt face på deras site på spek, när – om – de fick in uppdrag så skulle jag få ett par tusen. När jag sa nej så blev de jättearga. Dessutom ville ett bokförlag att vi skulle göra ett stort utskick åt dem till en massa bloggare. När jag sa att det kostar X kr så skulle de ”lösa det på nåt annat sätt”.
Är det bara jag som hamnar i dessa situationer hela tiden?
Ser jag billig ut? Antagligen.
Jag blir så provocerad av Ulrica Messings låtsasbolag Porthouse interior. Omsättningen backade förra året till 6,5 Mkr med en förlust på 7,5 Mkr. Sedan starten 2008 har de redovisat en förlust på 20 Mkr. Förra årets förlust fick täckas in med kapitaltillskott från ägarna, dvs hennes rike man.
Då finns där ju inget bolag! Det är ju endast på låtsas! Detta bolag finns ju endast för att Ulrica ska ha något att leka med på dagarna.
Såg en dansföreställning med en kvinna. ”Så härligt att bara få låta fantasin skena iväg!” sa hon med drömsk blick.
Tänk om jag kunde det! Det enda jag alltid tänker på är att ”hur ska jag dra in pengarna”. Dygnet runt. Det enda jag kunde tänka på när jag såg dansföreställningen var ”hur fan går denna föreställning ihop ekonomiskt!”. Fem dansare, två musiker, producent, ljud, ljus, dekor, och specialtryckt tyg till de specialuppsydda kläderna samt sminkör som anlitats för hår och smink. Detta måste ju ha kostat minst tre miljoner? Fick alla dansare replön?
Så jag kunde inte bara ”låta fantasin få skena iväg” utan jag såg bara massa siffror som studsade omkring bredvid varje människa på scenen.
Osorterat: Huset i skogen i The Spiral är extremt mysigt! Helt öde. Googlar Dalsland på kvällarna. Läser Mikael Niemis Fallvatten (en svensk katastrofroman). ”Att ta sig till fjälls, det var att tvätta själen. Skölja av sig sin oro i världens sista drickbara ytvatten.”
Financial Times kallar JK Rowlings nya Casual Vacancy för ”Mugglemarch”, kunde inte ha sagt det bättre själv.
Cat Power sjunger ”emotionally broke”. Jerker Virdborg skriver i Svart krabba ”Jag kan bara inte beskriva hur jag känner mig inuti.” och: ”Det viktiga är att bryta sig ur hela sammanhanget (…) att försöka ta sig ut ur det är enda sättet att överleva.”
