Martina Montelius och jag hade ett möte med en känd man från en känd bank. Han ville ses för att prata om hur näringslivet och kulturen skulle kunna mötas. Dvs han hade en agenda så jag föreslog direkt: Banken köper en föreställning av Limpan med Johannes Brost för 20 000 varpå bankmannen direkt avbröt, ”ni borde ta 30 000! Till och med 30 000 är inget för såna som oss!!”. Jag fortsatte med att förklara att efter pjäsen så kan vi ha en debatt med en inbjuden panel och om ni vill att min eventbyrå fixar denna debatt med servispersonal, pr, inbjudan, teknik, dryck och tilltugg så går det på minst 100 000. Men då hade banken plötsligt inga pengar längre.
Han började istället ge oss råd. Men vi behöver inga råd! Martina och jag är inte ”flickorna på teatern” som han kan ge lite råd så där. Vill han inte köpa nåt så är vi inte intresserade! Jag avskyr när folk tar av ens tid. Varför tror han att vi har tid att ses bara för att snacka?
Om denna bankkille startade eget, skulle han då kunna ensam sälja för fyra mille per år samt driva en teater och dra in 70 000 på en månad UTÖVER egna företaget? Antagligen inte.
Jag träffade en kille som verkade intressant som säljande vd i mitt företag. Han skulle dock ha 45 000 papp i månaden trots att han är ett osäkert kort, dvs han kan inte bevisa innan jag anställer honom att han kan sälja. Det finns ingen statistik att kolla på och han drar inte med egna kunder till mitt bolag. Dessutom ger hans namn noll pr. Jag menade med bestämdhet att om han kan dra in ett par stora kunder så får han ju sina 50 000 papp i månaden. Jag undrar varför jag ska försörja honom tills han eventuellt drar in de där kunderna?
Det blev lite dåligt stämning men jag gör det bara inte! Jag kommer inte lyfta ett finger från och med nu för att försörja någon annan.
Sedan hade jag ett möte med ett företag tillika riskkapitalister. De ville starta upp ett företag inom print och kultur med mig MEN jag skulle jobba gratis första halvåret. Jag är ingen risk för ett företag, jag kan sälja för fyra mille, jag är ett namn som genererar pr, jag får berätta i morgonsoffan vad jag gör. Trots det ska tydligen JAG riska men inte en okänd kille, nej han ska få 45 000 och jag ska försörja honom. Förklara logiken snälla.
Killen som sökte jobbet som sälj-vd hos mig menade att HAN tar en risk när han går ner till endast 45 000 i månaden, han tar det dubbla i vanliga fall.
Det ni!
(själv har jag aldrig fått ens 45 000 i månaden)
Efter den dagen funderade jag på allvar att bli hora, en riktig hora. För jag horar hellre på stritan än att jobba gratis åt gubbar på Birger Jarlsgatan. Tills jag insåg vilka hjältar dessa verkliga horor är. Som om det bara var att börja gå på gatan och tro att det skulle trilla in pengar. Jag behöver MINST 30 000 netto/månad för att min stora familj ska gå runt. Och vad får en hora per samlag, 1000 kr? En lyxhora får säkert mer, en skabbig hora får säkert bara 500 kr. Och de flesta vill säkert bara ha en avsugning för 500 spänn. Hur i allsindar skulle jag få till 30 samlag à 1000 kr med okända män där ute? Det är ju dessutom olagligt för männen och ca sju av månadens 30 dagar så har jag mens, vid mens vill säkert ingen betala 1000 kr. Så då har jag endast 23 dagar på mig att ha 30 samlag med okända män som begår brott vid tillfället. Ja ni ser, de riktiga hororna är hjältar! Jag är så sliten för tillfället så det skulle krävas en rejäl investering för att nån ens skulle vilja komma nära mig. Helvax, fotvård, kroppspeeling, gym och lite nya snygga kläder. Det vill säga: jag skulle behöva ca 10 000 i startkapital.
Osorterat: Läser Oliver Burkemans The Antidote – Happiness för people who can’t stand positive thinking. Han skriver att man inte ska lägga fokus på att söka lyckan och tar upp det där som så många skriver om, den som försöker flyta sjunker och den som försöker sjunka flyter. Jag läste just om det, jag tror det var i Knausgårds tvåa. Burkemans motto är mer ”see what happens”.
Han skriver om saker som ”negative visualisation”, ”the negative path to happiness” och ”security is a kind of death”.
Dessutom finns där en mycket intressant del om entreprenörskap där en entreprenör säger att han inte tror på affärsplaner och marknadsanalys utan det viktigaste är att ha kunder. Det vill säga SÄLJ. Det kommer alltid ner till sälj. Utan sälj är man ingenting.
Samma sak hittade jag i Metro här om dagen. David och Charlotta Zetterström som driver bageriet Fabrique tror inte heller på affärsplaner: ”Jag har läst entreprenörskap, men nu är jag emot allt det där. Vi skriver inga affärsplaner – det går inte att förutse allt. Vi har heller inte formella möten.”
Nej, det vore ju att döda bolaget om man la tid på att skriva affärsplan som sedan aldrig går att applicera på verkligheten. Det enda som betyder något är sälj, att hitta kunder.
Läser Nina Björk och skrev detta : http://www.svd.se/kultur/scen/suggestivt-om-det-svarfangade_7540538.svd på Svt debatt.
Jag vet inte riktigt vilka hon menar som har dessa drömmar om nya kök, jag tror många snarare drömmer om enklare saker och om att få ha hälsan. Slippa ha ont i huvudet och i magen, att bara få bo i fred i en stuga i skogen och läsa och skriva? Det räcker för mig.
Lyssnar på Dinosaur Jrs nya! Love J Mascis.
