Nyhet - Publicerad 2012-12-03 av Navid Modiri

Mitt sjuttonåriga jag hade skakat på huvudet

Under en frukost på Sheraton hotell får Företagsamtbloggaren och kommunikationskonsulten Navid Modiri plötsligt en insikt om att han varit där förut: men på andra sidan glaset.

Jag sitter på Sheraton hotell i Stockholm och äter frukost. Deras utbud av frukt är magiskt och jag har sovit i 8 timmar. De spelar John Mayer i högtalarna och jag får plötsligt syn på mig själv utifrån. En yngre version av mig promenerar förbi och tittar in. Under ett ögonblick tittar vi på varandra. Den yngre versionen har en palestinasjal runt halsen, stora hörlurar tätt tryckta mot öronen och Slipknot pumpande på tinnitusvolym. Den äldre versionen av mig tittar ut och ler. Han har en ljus jeansskjorta, lite skägg och en mjuk blick. Den yngre versionen tittar på den äldre, skakar på huvudet och går vidare.

När jag var sjutton åkte jag till Stockholm en sån här dag. Jag skulle bli fotograferad av tidskriften Glöd, en ungdomstidning som du kunde hitta på ungdomsmottagningar, skolor och fritidsgårdar. De hade anlitat mig som krönikör och nu skulle jag bli fotograferad. Jag minns att det var kallt och att jag gick förbi Sheraton hotell och kikade in. Det såg ut som en annan värld. Vuxna män satt med sina väskor och skägg.

Den sjuttonåriga versionen av mig hade undrat vad den tjugonioåriga versionen av mig gör på Sheraton. Varför jag njuter av frukt, sömn och John Mayer. Den sjuttonåriga versionen av mig skulle frågat hur jag förändrar världen, om jag fortfarande skriver dikter och varför jag jobbar så hårt på att vara noggrann.

Jag avslutar min frukost och går ut i bilen som väntar på mig. Min kollega sitter vid ratten och vi ska köra till Linköping, det händer saker i våra mobiltelefoner hela resan, på plats så gör vi en föreläsning tillsammans. Efteråt planerar vi vårt nästa uppdrag, bollar detaljerna i ett konsultuppdrag vi har tillsammans. Han frågar hur det går med min bok, min nästa skiva med mitt band och om jag längtar efter min dotter.

Han säger att jag ser glad ut. Jag nickar.

Nyhet - Publicerad 2012-11-04 av Navid Modiri

Flyktingbarn slutar aldrig fly

De säger att din personlighet sätts innan du är tre år gammal. Mina tre första år var en förberedelse och ett genomförande av en flykt. Så det är alltså det min personlighet domineras av. Kul.

Ibland när jag vänder mig om och ser tillbaka på mitt liv så har jag svårt att se en driftig mångsysslare. Jag ser en flykting.

Mitt liv började med att vi flydde: från flygplansbomber, politiska hot och en kompromisslös regim. Sen har jag bara fortsatt fly. Fortsatt leta efter en lugn plats där jag kan ställa ner min väska. Komma hem.

De säger att din personlighet sätts innan du är tre år gammal. Mina tre första år var en förberedelse och ett genomförande av en flykt. Så det är alltså det min personlighet domineras av. Kul.

Jag har en god vän, en slags bror, som har en liknande bakgrund. Vi påminner om varandra i utstrålning och äger samma maniska behov av att stämma av med vår omgivning; är jag på rätt väg? Får jag göra det här? Ska jag ha den här slipsen?

Häromdagen pratade jag med min bror i telefon. Vi hörs nästan varje dag. Vi pratade om besattheten av att hela tiden leta efter något som ska göra dig hel. Att vi genom hela livet har letat efter personer, idéer, böcker, filosofer, yogis, gurus, platser, retreats, kurser eller andra sanningar som ska….ja… jag vet inte. Ge dig känslan av att vara klar. Hemma. Färdigletad.

Problemet sa vi, är att om du letar hela livet efter något eller någon som ska göra dig hel så kommer du alltid att se på dig själv som trasig. Eller är det tvärtom? Vad tycker du som läser? Är jag på rätt väg?

Ibland när jag vänder mig om har jag svårt att se den kreativa idésprutan som andra verkar se mig som. Jag ser en liten trött pojke som bara vill sätta sig ner, sluta springa runt med väskan och kartan. Bli klar. Säga: här är jag. Jag är framme nu.

Nyhet - Publicerad 2012-09-29 av Navid Modiri

Skillnaden på vänner och kunder

Förra året träffade jag nästan fler entreprenörer än vanliga människor. Det gör mig till en entreprenörd.

Klockan är 12:21 och jag har bara ätit en liten macka till frukost och druckit en kopp kaffe. Lunchen är uppdukad men det är inte dags att äta än. Jag skriver som bäst när jag är hungrig. Det blir ärligare då.

När min anställning på Sveriges Television avslutades blev jag egenföretagare på heltid. Jag hade haft en liten firma vid sidan av anställningen ett tag men inte helt stått med båda benen i entreprenörskapet. När jag hade packat min låda på Svt insåg jag plötsligt att det var på riktigt. Nu var det jag som jagade, lagade och dukade fram middagen. Så vad skulle jag sälja?

Jag hade ingen aning.

Så jag började behandla varje möte som ett potientiellt säljmöte. Smart tänker du. Smart tänkte jag. Effekten av det visade sig först några år senare.

En av de saker som är farligast med entreprenörskapet är att du börjar tänka effektivt, säljbetonat och behandlar människor som potentiella kunder. Allt är säljbart och alla är köpare. Jag såg inte skillnad på vän och kund. Det har jag forfarande svårt för. Det är därför jag ibland av misstag kramar mina kunder som vänner och behandlar mina vänner som kunder.

Det går av bara farten.
Så förlåt för det.
Jag jobbar på det.

Med värme / Navid.

Nyhet - Publicerad 2012-09-17 av Navid Modiri

Entreprenörd

Förra året träffade jag nästan fler entreprenörer än vanliga människor. Det gör mig till en entreprenörd.

Visst, jag driver egna bolag och arbetar ständigt med att bygga vidare, utveckla, leda, sälja och leverera bra grejer. Jag är därför också en entreprenör. Men samtidigt så är jag nog lite mer entreprenörd: en person som nördar på entreprenörer. Som är fascinerad av arten som livnär sig på sina egna idéer, bygger sina bolag och sen samlar föda åt sina anställda, virke åt boet och skyddar det från inkräktare och fiender.
Jag är Richard Attenborough och entreprenörerna är lejonen på savannen, fladdermössen i den övergivna kyrkan, den lilla bladlusen på trädstammen. De jagar, vilar, parar sig och bygger bon. Jag spejar, antecknar och berättar om dem för tittarna.
Ni förstår metaforen. Jag tycker mycket om entreprenörer. Jag vill veta vad de är gjorda av och hur det kommer sig att just den eller den personen bestämde sig för att slita sig loss från moderskeppet och bygga sitt egna lilla ufo. Var kommer entreprenörsådran ifrån? Är det ärftligt? Smittar det? Kan man lära sig det i skolan?
Genom att umgås med många entreprenörer så lär man sig också svagheter och styrkor. Hur de låter när de pratar om sina visioner och hur de ser ut när de är osäkra på något. Jag lärde mig också snabbt att det fanns ett särskilt sätt att prata och ett särskilt sätt att vara på.

Nicklas Mattsson som är chefsredaktör för tidskriften Entreprenör ringde mig och vi pratade om att lansera en ny entreprenörsblogg. Jag och Niklas talade länge och noga om vikten av att skapa en blogg som var lite mer personlig, lite mer sårbar och inte så besatt av allt framgångstänkt och hetsen kring att lyckas. Tänk om vi fick entreprenörer att dela med sig av de regniga dagarna till varandra och kanske även till andra som någon gång hade drömt om att starta eget. Det var så fröet till bloggen såddes.
Som entreprenörd är jag därför extra stolt över att axla manteln som redaktör för entreprenörsbloggen vi valt att kalla Företagsamt. Jag kommer att göra mitt yttersta för att peppa våra kära bloggare att varva skryt med sårbarhet, framgång med fritt fall och känslor med jubel.

Vill du tipsa mig om något eller kanske bli en av våra entreprenörsbloggare i framtiden så får du gärna kasta iväg ett mail på navid@modiri.se.
Då kör vi vänner.

Med värme / Navid.