Som när en duktig musiker kombinerar ackord på sin gitarr. Så beskriver Malin Nilsson sitt arbete som trollkarl.
– Det finns en uppsättning klassiska nummer. Finessen är att göra samma sak gång på gång och samtidigt förnya sig, säger hon.
Vi träffas igen. Någon dag tidigare sågs vi på Victoriateatern i Malmö där Malin uppträder när hon är i stan. Men det mötet blev inte bra. Att göra intervjun på teatern fungerade inte. Malin visade sin vita duva Edith, döpt efter Edith Piaf, som följde med i en röd liten galonväska. Runda kafébord och spröda stolar precis vid scenkanten och gäster som själva får ta med mat och vin. Enkelt. Här får hon kontakt med publiken, förklarar hon. Men sedan blev det för stressigt för samtal. Foton skulle tas, ljuset funkade inte, barn sprang runt och duvan fladdrade frenetiskt.
Nu sitter vi istället på en restaurang i lunchrusningen och Malin ska berätta om sitt liv som trollkarl – också kvinnor som trollar är trollkarlar.
Hon bor i närheten. Här finns det omtalade Möllevångstorget, Malmös svar på Stockholms Södermalm. Torghandel, multikulturell atmosfär och fria konstnärssjälar som lever på falafel präglar miljön. Kanske är det en plats där trollkarlar känner sig hemma, funderar jag men låter bli att omvandla tanken till en fråga. Det är uppenbart att Malin Nilssons karriär sedan länge vuxit utanför Malmös, och Sveriges, gränser. Hon har bland annat stått på den världsberömda kabaréscenen Chat Noir i Oslo och uppträtt i New York och Las Vegas. Hon har även gett 93 föreställningar i ”Der Krystall Palats” i Leipzig och förra året utsågs hennes tvåmansföreställning ”The Monkey Opera”, som hon gör tillsammans med Jörgen Thorsson, till världens tredje bästa street magic show.
Hon har dessutom uppträtt ett 70-tal gånger på ”The Magic Castle” i Hollywood – magins högborg, ett finrum för alla trollkarlar.
Första gången var 2004.
– Jag hade drömt om att uppträda där så för mig var det fantastiskt. Det var kul att sätta upp en föreställning som leker med trashig estetik i denna urtjusiga och traditionstyngda miljö, säger Malin Nilsson.
Men en trollkarl måste också ha förståelse för sin konstforms historik. Hon betonar vikten av traditioner. Det är när hon studerar gamla gulnade böcker som hon finner inspiration och lär sig av sina föregångare på scenen. Hon är självlärd såtillvida att hon inte har gått någon scenskola eller trolleriutbildning. I stället har äldre kollegor undervisat henne – det finns något som bäst beskrivs som ett informellt nätverk för trollkarlar.
Hennes pappa har också haft stor betydelse. Han är hantverkare till professionen men också en entusiastisk amatörtrollkarl som härjade fritt i Malins barndomshem i Skillinge i skånska Österlen.
– Vi är fyra syskon och helst av allt hade nog pappa velat att hela bunten skulle bli trollkarlar. Vårt hus var en enda stor trollerilåda.
Så blev det inte, men hon själv och en tio år äldre bror, som bor i Australien, följde i faderns spår.
– Fast jag började sent och var 14 år gammal när jag stod på scen för första gången. Men efter det tycker jag nog att det har rullat på ganska bra, säger Malin Nilsson.
Tre eller fyra veckor varje år försöker hon tillbringa i USA. Här sticker hon ut mer än i Sverige, uppmärksammas för att hon är kvinna i en extremt mansdominerad bransch.
– Det är på gott och ont. Visst är det positivt att synas, samtidigt är det djupt sorgligt att det är så.
På frågan om hennes framträdanden har en feministisk udd höjer hon ena ögonbrynet på ett typiskt vis redan innan hon hört hela frågan och svarar:
– Feminismen borde vara genomförd, innan den är det måste väl alla vara feminister?
Det återkommer. Dels att Malin anar frågorna i förväg, dels att det syns när hon reagerar på dem. Hon nämner trollandets psykologi – för att bli en bra trollkarl krävs det psykologiska insikter och människointresse – hon är duktig på att läsa av omgivningen.
Jag frågar om hon skulle bli en framgångsrik bedragerska. Det tror hon att hon skulle, men det har hon inga planer på. Det höjda, aningen misslynta ögonbrynet kommer naturligt men ser lite förstärkt ut, som hos en skådespelare som är van vid att ta ut svängarna i sin mimik för att publiken ska uppfatta nyanserna i en rolltolkning. Men så är det också de publiknära teaterscenerna som är hennes bästa forum. Spektakulära jätteprojekt får andra ägna sig åt. Hon har inga planer på att trolla bort Öresundsbron eller böja skedar i teve. Det är berättelsen, det smarta och roliga manuset med en oväntad vändning, som är Malins specialitet. Hon konstaterar osentimentalt att hon har kollegor som är mera tekniskt drivna än hon själv.
Men varken hantverk eller välskrivna manus räcker speciellt långt för den som vill etablera sig i en bransch som är extremt svår. Längtan efter scenen, envishet och förmåga att arbeta ensam och ta sig själv på allvar är, enligt Malin, nödvändiga egenskaper för den som vill följa i hennes spår.
Hon har dessutom entreprenörskap inbyggt i sin DNA-kod. Annars hade det aldrig funkat, säger hon. Men det är på gott och ont:
– Förmågan att sätta samman en fungerande affärsverksamhet får min värld att snurra. Samtidigt händer det att jag har så många idéer om hur företaget ska utvecklas att det går ut över mitt trolleri. Det är både en styrka och en svaghet, säger hon och tillägger:
– Men jag är driven naturligtvis, det är jag tvungen att vara. Tänk dig själv att vara en 20-årig tjej som förklarar för folk att du ska bli trollkarl…
Det var vid tiden för millenniumskiftet och Malin bodde fortfarande hemma hos sina föräldrar. I en byrålåda låg det färska gymnasiebetyg från Friaborgskolan i Simrishamn i ett förseglat kuvert som aldrig skulle öppnas. Numera är det försvunnet för gott.
Hon tyckte att skolan var lätt och funderade ett tag på att syssla med datorer som vuxen, men nu har hon istället bestämt sig för att bli trollkarl och därför utarbetat en plan som inbegriper en Malmöflytt och en regelbunden inkomst. Det senare är, inser hon, en förutsättning för att hon ska kunna etablera sig som artist. Teorin om att ekonomisk otrygghet skulle främja konstnärlig utveckling dömer hon ut som en myt.
– Jag skaffade tre arbeten som croupier, personlig assistent och lärare i jonglering på en cirkusskola. Tanken var att sluta med ett jobb i taget. Inom ett år hade jag sagt upp mig från alla tre anställningarna. Då fick jag in tillräckligt med pengar från mitt företag.
Plötsligt halar hon upp två oöppnade kortlekar. Kortkonster är egentligen ingenting som Malin brukar framträda med, men det är någonting som ingår i varje trollkarls trickbank.
Jag får blanda och kupera och inhöstar lite beröm. Det räcker för att jag ska tappa fokus någon tiondels sekund. Malin tar över kortleken med vana händer. Ingenting är roligare än att bli trollad för även om det är förknippat med en känsla av att någon annan tänker lite snabbar än du själv.
Malin förklarar att trolleri går att koka ned ett enkelt kontrakt mellan publik och trollkarl. Den absoluta majoriteten av hennes åskådare förstår att det inte är på riktigt, att det handlar om psykologi och teknik. Samtidigt vill de så förtvivlat gärna bli lurade. Enligt kontraktet ska de också bli det genom hennes skicklighet och genom att de upphör att vara rationella för ett ögonblick.
Paradoxalt nog är det små människor, som i andra sammanhang har ryckte om sig att vara tämligen lättmanipulerade, som är de knepigaste att trolla för. Barn är Malins största utmaning. De bryr sig inte om några kontrakt och är synnerligen svåra att imponera på.
– För barn är ju tillvaron redan magisk, de bara godtar vad de ser och undrar inte över hur det gick till, säger Malin Nilsson, medan hon packar ihop kortleken.
Ossian Grahn
Prenumerera på nyheter från denna sida via RSS