Den 30 augusti i fjol startade Camilla Lindgren tillsammans med Tuula Torro den privata förskolan Bränningevägen i Årsta, Stockholm. Kommunen skyndade på med tillståndet för att verksamheten skulle komma igång så fort som möjligt, det låg även i stadens intresse att få fler förskoleplatser, hävdade den.
Camilla Lindgren investerade i lokaler om 1040 kvadratmeter, renoverade och anställde åtta personer. Allt för att kunna ta hand om de omkring 70 förskolebarn som hon blev lovad från kommunen genom den kommunala förskolekön. Men kommunen gav falska löften. När tillståndet för att driva förskola beviljades den 30 augusti fanns det inga barn att placera på förskolan, man hade räknat fel. Trots brist på förskoleplatser tilldelades Bränningevägen inga barn.
– Vår förskola var inte valbar på stadens allmänna webb eftersom kommunen slarvade bort oss ur den kommunala förskolekön. Vi som hade investerat i nya lokaler och anställt flera medarbetare blev grundlurade, säger Camilla Lindgren.
Ett byråkratiskt dilemma är att den kommunala kön i praktiken omöjliggör ett byte av förskoleval. En familj som vill byta val av förskola mister sin garantitid och hamnar automatiskt tre månader bakåt i kön. Att som förskola inte vara valbar på stadens webb får med andra ord långtgående konsekvenser.
– Ingen förälder vågar byta ett redan gjort val. Man kan konstatera att kommunens schabbel blev kostsamt för både oss och barnen, säger hon.
Camilla Lindgren tvingades ta privata lån på 2 650 000 kronor för att rädda verksamheten, som knappt hade kommit igång.
Trots påtryckningar och diskussioner med kommunen dröjde det innan förskolan tilldelades några barn. I oktober hade Bränningevägen fortfarande inte tilldelats mer än tio barn.
– Vår personal fick slåss om att ta hand om barnen, det var säkert tre medarbetare på varje blöjbyte, säger Camilla.
Förskolan Bränningevägens lokaler gapade tomma samtidigt som många barn i Stockholm inte kunde få förskoleplats på grund av långa väntetider.
– Jag tvingades ta mera lån för att inte gå i konkurs. Nästan alla möbler och leksaker är begagnade prylar som mina egna barn har haft när de var mindre. Jag hade ju inte råd att köpa någonting nytt, säger hon.
Först i januari i år hade Camillas förskola fått 65 barn, vilket ligger lite närmare det ursprungliga löftet från kommunen. Sedan dess har Bränningevägen ”ramlat ur” den kommunala kön flera gånger.
– Det känns inte juste. Vi har gått back drygt två miljoner kronor på grund av kommunens agerande. Det är pengar som vi hade behövt investera i verksamheten, säger hon.
Med facit i hand skulle Bränningevägen haft en egen förskolekö, anser Camilla Lindgren.
– Då hade vi sluppit allt strul och varit fulltecknade från starten. Men vi vill inte välja ut barn och familjer, det rimmar illa med vår värdegrund. Alla ska behandlas lika och vi ska vara öppna för alla. Vi ville även ha ett väl fungerande samarbete med Staden och stadsdelen. Det blev ett kostamt val.
Hon är irriterad över att kommunen inte tagit sitt ansvar och försökt rätta till det inträffade. Hon vill ha ekonomisk kompensation eller åtminstone en ursäkt från kommunen.
– Visst, det är olyckligt. Men det är glädjande att se att de nu har fått snurr på verksamheten, säger Agneta Stenborg, biträdande chef för förskola och fritid i Enskede-Årsta-Vantör, utan att nämna något om hur rimligt det är att Camilla och Tuula har tvingats ta stora lån för att rädda verksamheten.
Camilla Lindgren och Tuula Torros är inte lika glada.
– Tyvärr har vi inte råd att driva en rättslig process mot kommunen eftersom vi har lagt så mycket pengar bara på att rädda verksamheten. Man är väldigt liten när något sådant här händer, säger Camilla.
