Jag läste en krönika av Natalia Kazmierska. Hon ondgör sig över det som kommit att kallas det svenska modeundret. Detta apropå modevetaren Karin Falks nya bok om samma mirakel. I krönikan tas en mängd ganska löjeväckande exempel. Hope, förra årets Guldknappsvinnare, har inspirerats av Bergmans Det sjunde inseglet inför sin senaste kollektion. Larvigt och superpretentiöst – kan man tycka.
I krönikan omskrivs Stefan Persson; ”de flesta svenska modemärkena idag är obetydliga, och har en omsättning lägre än hans H&M-butik i Solna”. Japp, så är det. Men även H&M har varit litet. Erling Persson började sälja kappor i Västerås 1947, under namnet Hennes. Få kunde då tro att det var grunden till H&M som vi känner det idag.
H&M, Gina Tricot, Hope, Acne, Whyred, Rodebjer, Odd Molly, Carin Wester, Cheap Monday, Filippa K, Tiger – listan kan göras ännu längre, är alla del av en svensk exportindustri. Någonstans i dessa företags historia fanns en person, en företagare, en ägare, en visionär som ville skapa något nytt. Som hade en egen dröm och inspiration. Låt vara att det kunde vara "Döden" som gav upphov till en klädkollektion.
Kazmierska och många med henne stör sig på prettofaktorn bland dessa nyare företagare i modebranschen. Att sticka ut och vara lite pretentiös i Sverige är en dödsynd. Ve den som tror att den är något! Den Sandemoseska lagen sitter hårt i vårt DNA.
Jag har ett förslag. Kan vi inte försöka lägga jante åt sidan och istället applådera? Klappa händerna åt människor och företag som vågar något och som talar om det. Oavsett vilken industri de tillhör. Tusan vad bra att ni vågar satsa! Kyligt att ni säljer på varuhuset Barneys i New York! Fantastiskt att ni öppnar sjutton nya butiker och inreder dem som gamla slakterier!
Nästa gång du gnäller på att någon är lite pretentiös och storvulen – ta ett steg tillbaka och fundera ett varv till. Tänk på vad Runeberg skriver om Lotta Svärd ”Och något tålte hon skrattas åt, men mera att hedras ändå.”.
Se där vilken pretentiös avslutning.



