Telia fattade inget. Visst!

Entreprenör Kanske tappade tittare hakan när det visade sig att TeliaSonera betalade två miljarder till brevlådeföretaget Takilant i Gibraltar. Takilant företräddes av en 22-årig modekvinna som var bästis med Uzbekistans härskardotter. Telia fattade inget. Visst!

Oscar Swartz

Strukturen var förstås krångligare än en muta. Telia startade holdingbolag i Nederländerna som köpte en mobilverksamhet i Uzbekistan. Takilant ”fick” 26 procent av aktierna plus en rätt att tvinga Telia att senare köpa ut dem. Motprestationen verkar ha varit att byta ägare på en 3G-licens som Takilant tydligen hade getts av Uzbekiska staten.

Telia fattade inget. Visst! ”Licenser” är det klassiska sättet för korrupta tjänstemän och regerande familjer att sko sig på de regerades bekostnad.

Jag och entreprenörskompanjonerna i Bahnhof förhandlade runt millenieskiftet med Demokratiska Republiken Kongo. Vi ville kommersialisera deras landskodsdomän på Internet. Sverige har .SE och de hade .CD. Detta var innan The Pirate Bay så plastskivans domän hade kunnat ge slantar till ett land som nyss befriats från kleptokraten Mobutu.

Vi var svenskt naiva. Kollegan flög till Kinshasa och besökte utblottade universitet och myndigheter. Vi lovade att bygga nätinfrastruktur och datorisera för intäkterna. Totalt ointresse. I stället blev det cirkus med doktorerade ministrar och presidentrådgivare som presenterade okända företag på Jersey genom vilka pengar skulle kanaliseras. ”Licenser”, det måste vi ju förstå. Japp, vi började förstå men kämpade emot.

Så sköts president Laurent-Désiré Kabila ihjäl av sin egen livvakt. Vi insåg att vi tagit oss vatten över huvudet. En hög excellens som vi förhandlat med dök senare upp i pressen när han hade gett exportmonopol på diamanter till ett israeliskt bolag. Vapen och utbildning av ”antismuggelsoldater” påstods flöda i andra riktningen.

Jag kan garantera att man som entreprenör förstår vad det är frågan om när ett okänt Gibraltarbolag råkar sitta på en ”licens”. Det är svårt att moralisera över entreprenörer som med egna pengar försöker göra affärer i omöjliga länder. De kan driva utvecklingen framåt. De riktiga skurkarna finns i den politiska klassen där. Halvstatliga företag med en folkaktie i botten borde kanske avstå från de mest uppenbara ”licensavtalen”.

 

OS