Segerfeldt: En Bagdad-Bob på var sin sida av Östersjön

149

Debatt Debattören Fredrik Segerfeldt går till attack mot LO, som i sin valfilm menar att en alliansregering skulle hota jobben. Segerfeldt jämför LO:s film med rysk propaganda och frågar sig varifrån LO:s tanke om att svenska företag är som Djävulen själv kommer från.

Vladimir Putin och Karl-Petter Thorwaldsson
Foto: TT
Rysslands president Vladimir Putin och LO:s ordförande Karl-Petter Thorwaldsson.
Fredrik Segerfeldt
Fredrik Segerfeldt menar att det inte finns belägg för påståendena i LO:s valfilm.

I en artikel i tidskriften Capx gör den brittiske vänsterskribenten Oliver Kamm upp med den lögnaktiga ryska propagandan om engelska Salisbury respektive syriska Douma. Han avfärdar Rysslands påståenden om att den brittiska säkerhetstjänsten skulle ligga bakom de två gasattackerna och vänder sig sedan mot termen informationskrigföring och den falska ekvivalens som sägs råda mellan det ryska narrativet och det brittiska. Det är fråga om sant och falskt, menar Kamm. 

Detsamma skulle man kunna säga om LO:s omdebatterade valfilm. I den påstås det bland annat att med alliansen vid makten kommer ”vi bli av med våra jobb” och ”Kristersson bestämma vad en gruvarbetare i Gällivare ska tjäna”. En undersköterska frågar sig hur hon ens ska ha råd att bo. Det blir inga fasta anställningar, ingen får bli sjuk, äldre eller skaffa barn, sägs det. 

Precis som Ryssland varken kan presentera några bevis eller finna något stöd hos oberoende bedömare för sina påståenden, kan LO inte lägga fram några belägg för det som sägs i filmen. Dessutom har en hel radda oberoende experter avfärdat den som hittepå. Aftonbladets Lena Mellin: ”Jag skulle kalla LO:s film rent lögnaktig.” Och i Expressen kallar Birgitta Nyström, professor i arbetsrätt, det hela ”inte trovärdigt” och ”ledsamt”. Den nya satsningen faktiskt.se har granskat två av LO:s påståenden och konstaterat att de bägge är ”helt fel”. Det är inte valrörelse, utan en fråga om sant och falskt. 

När det gäller faktaresistens och fake news brukar vi oftast tänka på Donald Trump. Han kommer ju hela tiden undan verkligheten genom att skapa en egen sådan, med ”alternativa fakta”. Och det finns paralleller mellan Norra Bantorget och såväl Vita Huset som Kreml. LO har det gemensamt med bägge stormakterna att de känner att samtiden springer ifrån dem, att de minskar i relevans och att omvärlden hotar. Och att de omvandlar sin frustration i aggressivitet och lögner.

Men likheterna med Ryssland är ändå starkare. Nej, jag tänker självklart inte på de historiskt gemensamma röda fanorna. Trollfabriken ligger i S:t Petersburg, inte i Leningrad. Utan jag tänker på självförtroendet. Den amerikanske presidenten kan ljuga för att han är megaloman och struntar i vilket. Hans supporters gillar honom ändå. För de verkar hålla med Donald Trump om att han är större än sanningen. I populismen går känsla alltid före fakta.

Med den ryska ledningen förhåller det sig tvärt om. Den far med osanning för att den lider av dåligt självförtroende. Trots att det är världens största land med kust mot fem hav känner sig Ryssland inringat av NATO och Vladimir Putin har kallat Sovjetunionens sönderfall för 1900-talets största geopolitiska katastrof. Det är en bitter och paranoid före detta global supermakt, som bara har lögnen kvar när fantomsmärtorna i det forna imperiet blir allt för starka. På samma sätt är LO en 1900-talsrelik, med fallande styrka och relevans. Och det är samma panikartade nostalgi som får Norra Bantorget att anamma Kremls nivå när det gäller budskapens sanningshalt.

Precis som den ryske utrikesministern Sergej Lavrov ser journalisterna stint in i ögonen när han far med sina osanningar gör LO:s ledning det. En Bagdad-Bob på var sin sida av Östersjön. Och bägge får eldunderstöd från stormtrupperna i sociala medier.

Såväl Kreml som Norra bantorget resonerar så här: En stor del av retoriken har en intern målgrupp. Ledningen lyssnar nämligen på fotfolkets oro, över att det egna inflytandet har försvagats, för vad som händer om motståndarna får för mycket makt och för att värderingar om tolerans ska få fotfäste i de egna leden. Och mot den oron har sanningen inte en chans.

Frågan är dock varifrån den där tanken kommer, att svenska företag är som Djävulen själv. Den där eviga motsättningen LO-ledningen tycker sig se mellan företagen och de som jobbar i dem motsvaras inte av verkligheten på merparten av landets arbetsplatser. Ty de flesta som går till jobbet gör det med vetskapen om att de tjänar på att det går bra för företaget.

Fredrik Segerfeldt, författare och liberal debattör

Se LO:s valfilm.

FS