Konstnären som vågar sälja

Entreprenör Att vara entreprenör i konstnärskretsar uppfattas ofta som lite fult - att sälja sig. Men att tjäna pengar behöver inte innebära att man gör avkall på sin integritet. Inte om man jobbar som Anna Lena Mayor Ekeblad. Sedan starten 2008 har hon fördubblat omsättningen varje år. Snart är hon uppe i miljonen. Framgångsreceptet är bland annat utställningar på oväntade ställen och kommunikation via sociala medier.

Konstnären och entreprenören Anna Lena Mayor Ekeblad.
Foto: Fotograf Lena Öritsland
Konstnären och entreprenören Anna Lena Mayor Ekeblad i sin butik i Göteborg.

I Linnéstan i Göteborg ligger restauranger, caféer, små butiker, frisörer och gallerier, huller om buller.

Här på Nordenskiöldsgatan har Anna Lena Mayor Ekeblad sin kombinerade ateljé och affär. I skyltfönstret tronar en prinsesstårta i betong. På väggarna syns hennes typiska texttavlor tillsammans med stora färgglada akrylmålningar, smycken och halskedjor. På trappan upp till de bakre regionerna står en vit, livs levande Parson Russel-hund och viftar på svansen.

– Att jag kan försörja mig på min egen rörelse känns helt overkligt, säger Anna Lena.

Och valet att bli sin egen var inte självklart. För Anna Lena Mayor Ekeblad kommer inte från en företagarfamilj.

– Jag har alltid hört att för att klara sig här i livet måste man ha en riktig anställning. Konst var sådant man höll på med på fritiden.

Fast kreativiteten har hon med sig hemifrån. Mamma var konstnär, utbildad på Konstfack och på Textil i Borås, men arbetade som lärare.

– Jag och min bror uppmuntrades att rita, måla, göra olika projekt. Hela köket var fullt av våra tavlor.

Efter gymnasiet läste Anna Lena till läkarsekreterare. Hon trivdes inte men tack vare en bemanningsfirma hamnade hon till slut på klädföretaget JC:s marknadsavdelning.

– Det var min första riktiga anställning, säger hon.

På JC fanns många kreativa människor. Anna Lena inspirerades att läsa till informationsproducent på universitetet. I utbildningen ingick bland annat grafisk formgivning.

Arbetet på JC gjorde att hon kom i kontakt med designers, som så småningom startade egna företag. Anna Lena följde med: först till klädföretaget Svea sedan till jeansmärket Nudie, där hon blev uppmuntrad i sitt konstnärskap.

Så småningom kunde hon hyra in sig hos en konstnär i Linnéområdet.

Varje morgon innan arbetet på Nudie och varje kväll efter arbetet var hon i ateljén.

Men det fanns också lediga kvällar. Kvällar då hon och arbetskamraterna gick till Björns bar – den Guide Michelinstjärnade Kock och Vins bakficka.

Barägaren och hon gjorde en överenskommelse. Anna Lena Mayor Ekeblad fick ställa ut tavlor i baren.

– Det var så roligt, folk satt med ett glas vin och försökte tyda vad det stod på tavlorna.

Priserna låg i den prisklassen att de kunde impulsköpa, säger hon.

2 000 till 4 000 kronor var inte så mycket för ett original. Det blev en kul grej. Efter en vecka ringde de från baren och ville att jag skulle komma med fler tavlor.

I samma veva lyckades hon blidka juryn på designbutikskedjan Designtorget.

– När jag reste med Nudie brukade jag köpa pärlor och berlocker som jag satt vid köksbordet och gjorde smycken av. Designtorget sålde dem på provision.

Pengarna började droppa in och Anna Lena kände mer och mer att hon ville ha en egen lokal.

– Framgången på Designtorget gjorde att jag vågade fantisera.

Eftersom Linnéstan kändes rätt strövade hon omkring i kvarteren och funderade. Hennes man stöttade henne och sa ”tänk om du la ner all din energi och kraft på en egen rörelse istället för att resa och jobba på Nudie”.

Av en slump stötte hon på ett vitmålat skyltfönster och fick reda på att det varit ett spritförråd för en restaurang men nu hade man bytt ägare och ville sälja.

Ett blinkande lysrör hängde i taket och det luktade sunk, men jag hoppades att det skulle vara billigt och såg potentialen.

2008 - efter mycket om och men - kunde Anna-Lena säga upp sitt fasta jobb och slå upp portarna till sitt eget ställe. Visionen var att locka dit kunder som vanligen inte gick på gallerier men ändå inte ansåg att en dussintavla från Ikea var det de ville ha på väggen.

– Jag tycker inte om att gå på tjusiga vernissager. Så jag ville inrikta mig på andra som kände likadant, säger Anna Lena Mayor Ekeblad.

Och hon vill själv inte kalla sig för konstnär.

– Jag har ingen konstnärlig utbildning, men det är kanske lika bra det. Med utbildning blir man begränsad. Då är det bättre att laborera, pröva. Jag vet ju inte hur man ska göra så jag gör som jag vill. Folk kommer hit och frågar vilken teknik jag använder. ”Det är ingen teknik”, säger jag. Det är bara akrylfärg så har jag tagit lite lim och tippexpenna och klistrat på japanskt papper och…

Björns bar hade hög klass, Designtorget likaså. Nu gällde det att hitta fler liknande ställen att profilera sig på.

Nästa utställningsplats blev Macforum – appelbutiken i Göteborg.

– Mina tavlor var strama och passade in i konceptet, säger Anna Lena.

Och satsningen skulle visa sig lyckosam. En reklamkille kom in för att köpa något tillbehör. Hans byrå hade precis fått kontot Göteborgs Kulturkalas. De hade blivit briefade om att uppdragsgivarna Göteborg & co ville ha något med bokstäver och siffror och där hängde Anna Lenas tavlor mitt framför nosen på honom. Kampanjen gällde annonser i dagspress, storbildstavlor och reklam utanpå spårvagnarna.

Det kändes inte klokt när han ringde och eftersom jag var helt säker på att jag inte skulle få jobbet, så satte jag ribban högt. Alla fula loggor skulle bort, allt skulle vara stilrent, mitt namn skulle vara synligt överallt, och jag skulle ha sista ordet när det gällde utformningen.

Och helt tvärtemot vad Anna-Lena trott så accepterade byrån villkoren och under några veckor i augusti kunde hon se sina texttavlor överallt i stan.

Det blev genombrottet. Från att folk tyckt att jag var en liten tjej som satt och pysslade blev jag någon att räkna med.

Framgången märkte hon i webbshopen och på alla besökare på bloggen och Facebook.

– Sociala medier är helt fantastiska när det gäller marknadsföring. Idag skulle jag aldrig lägga ner pengar på en annons i en papperstidning.

Vid sidan om texttavlorna hade Anna Lena börjat göra stora färgglada akrylmålningar. Även dem ville hon få ut på marknaden. En fastighetsbyrå, som också höll på med homestyling, blev nyckeln. Plötsligt dök hennes målningar upp i olika bostäder på till exempel hemnet.se. Det ledde i sin tur till att en inredningsaffär ville starta ett samarbete. Kunde hon vara med och inreda olika miljöer med sina tavlor.

Innan hon bestämde sig spanade hon in affären i hemlighet, för det gällde ju hela tiden att arbeta ihop med rätt partner. Fel samarbetspartner skulle kunna förstöra hennes varumärke även om det kortsiktigt skulle ge pengar.

– Det här var precis rätt forum och försäljningen gick strålande. När folk la ner stora pengar på en soffgrupp så spelade 10 000 för den unika målning som hängde ovanför inte så stor roll

Men även försäljningen till privatpersoner i den egna butiken ledde till större affärer.

En dag ringde en gammal kund och berättade att hon var chef på ett Scandic hotell och de skulle renovera 50 rum och behövde en unik tavla i varje rum.

Eftersom Anna Lena jobbade med texter och budskap var det till en början många som kom in i ateljén och ville att hon skulle göra tavlor av klokskaper som de själva hittat på, men det gick hon inte med på.

– När jag blev min egen bestämde jag mig för att bara göra saker som jag själv kunde stå för och vara stolt över. Gränsen för vad som är sötsliskigt, kommersiellt och vad som är genuint är hårfin. Behövde jag pengar för att överleva så fick jag jobba extra med något annat – gå ut med tidningen, säger Anna Lena Mayor Ekeblad.

Men det här betydde inte att kunderna kunde ha önskemål om format eller speciella färger som de ville ha med på tavlan för att den till exempel skulle passa ihop med soffan.

– Det är en utmaning att vara kreativ inom vissa gränser. Det kan vara ännu mer kreativt än att vara helt fri i sitt skapande, säger Anna Lena.

Och på Scandic hotell fick hon färgprover från textilier i de olika rummen. Hon fick också olika mått som hon skulle hålla sig till.

Sedan dess har jag jobbat med fler hotell.

Under de här tre åren har hon även lyckats komma in i kulturens finrum.

– Efter att ha sett Martin Timells betongbänkar på tv fick jag lust att jobba med betong. Dessutom behövde jag ett dörrstopp till ateljédörren.

Första skapelsen blev en prinsesstårta. Den skickade hon in till Röhsska museet som skulle ha

en vårsalong, ungefär som Liljevalchs. Tårtan blev antagen. Innan vernissagen träffades deltagarna och berättade om sina verk.

– Många var väldigt duktiga, hade gått på Högskolan för design och konsthantverk, ställt ut sina alster på någon konsthall och presenterade sig själva och sin teknik på ett konstnärligt sätt. Jag sa ”jag har gjort den här betongtårtan genom att hälla betong i en ampel från Hornbach och min kompis Ida som jobbar på konditori har lärt mig hur jag ska göra en porslinmarsipanros”.

Men så kunde hon stolt tillägga, något som ingen annan kunde: ”Jag försörjer mig på det här”.

Marie Corneliusson

Entreprenör i konst

Namn: Anna Lena Mayor Ekeblad.
Ålder: 37 år
Bor: Göteborg
Familj: man och hund
Gör: Konstnär
Omsättning: 700 000 kronor (2010)

Affärer i minnet

Min första affär:
”1997 fick en arbetskamrat köpa en tavla. Jag ville ge den till henne men hon envisades ”jag vill bli din första kund”.

Min bästa affär:
”50 tavlor till Scandic hotell”.

Min sämsta affär:
”En julmarknad i Mölndal. Regnet öste ner och jag sålde inget”.