Politiker tar åt sig äran av högkonjunkturen

Ekonomikrönikan Det råder högkonjunktur i Sverige. Arbetslösheten sjunker, investeringarna stiger och företagen rapporterar om brist på arbetskraft. Vi känner igen det från förr. Högkonjunkturer följer ett visst mönster och denna uppgång är inget undantag. Precis som vanligt försöker också politiker sola sig i högkonjunkturens glans. Detta genom att hänvisa till siffror som underförstått rör sig i rätt riktning på grund av den ekonomiska politiken, snarare än av högkonjunkturen som sådan.

Fredrik Carlgren
Fredrik Carlgren, chef för Ekonomifakta.

Arbetsmarknadsminister Ylva Johansson hävdade exempelvis, redan sommaren 2016, att ungdomsarbetslösheten var den lägsta på 13 år. Hon hade rätt i sak, men frågan är hur mycket det hade att göra med den förda politiken. Regeringen hade vid det laget bara hunnit styra landet i lite mer än ett halvår på egen budget och den förmodligen största förändringen – höjningen av arbetsgivaravgiften för unga – hade snarast bidragit till att hålla tillbaka sysselsättningsuppgången.

Det här är inget svenskt fenomen naturligtvis. Det verkar ingå i politikens grundkurs världen över att ta åt sig äran av marknadsekonomins cykliska beteende. I alla fall när det pekar åt rätt håll. På andra sidan Atlanten har Trump gång efter annan uppvisat liknande beteende: Börsen når nya rekord på grund av att han sitter vid makten, starka jobbsiffror beror på en ”Trump bump” och lönerna för vanligt folk stiger igen. Listan kan göras nästan lika lång som hans twitterflöde. Statistik som han för mindre än ett år sedan kallade för bluff, används numera som helgjutna bevis på att hans politik fungerar. Detta trots att inte heller Trump lyckats få igenom särskilt många av sina reformer.

Parallellen ska visserligen inte dras alltför långt. Svensk politik och debatt är i mångt och mycket mer renhårig än amerikansk, men fenomenet att förväxla konjunkturella effekter för politiska stordåd är som sagt i det närmaste universell. Däremot finns det faktiskt vissa ovanliga företeelser med just denna högkonjunktur. Inte minst då med finans- och penningpolitiken.

Ända sedan Keynes dagar har ekonomer framhärdat att man måste bromsa i högkonjunktur och gasa i lågkonjunktur. Den ekonomiska politiken ska vara kontracyklisk. Idag verkar det dock som om denna gamla sanning har spelat ut sin roll. Nu befinner vi oss mitt i brinnande högkonjunktur samtidigt som reporäntan är negativ och statsbudgeten så pass frikostig att Konjunkturinstitutet gör bedömningen att åtstramningar krävs redan 2019. I makroekonomiska termer är detta upp- och nervända världen. Istället för att strama åt 2019, då toppen på högkonjunkturen med största sannolikhet har passerats, skulle man snarare göra det omvända: gasa. Och istället för att höja räntan nästa år skulle det, ur ett stabiliseringspolitiskt perspektiv, varit önskvärt att kunna göra det motsatta.

Problemet illustreras i diagrammet nedan. BNP-gapet, som visar var i konjunkturcykeln vi befinner oss, och reporäntan har följts åt ganska väl. När konjunkturen vänt ner har räntan följt efter och när BNP-gapet stigit har reporäntan gjort det samma. Efter 2014 har dock denna följsamhet upphört. Reporäntan har fortsatt att sjunka trots att konjunkturen vänt upp och väntas börja stiga ganska precis vid samma tillfälle som konjunkturen vänder nedåt igen. Tvärtemot hur det brukar vara.

Diagram hur BNP-gapet, som visar var i konjunkturcykeln vi befinner oss, och reporäntan har följts åt. När konjunkturen vänt ner har räntan följt efter och när BNP-gapet stigit har reporäntan gjort det samma. Efter 2014 har dock denna följsamhet upphört. Reporäntan har fortsatt att sjunka trots att konjunkturen vänt upp och väntas börja stiga ganska precis vid samma tillfälle som konjunkturen vänder nedåt igen. Tvärtemot hur det brukar vara.

Att dagens penningpolitik är så expansiv har naturligtvis sin förklaring i det låga inflationstrycket, och det är svårt att se hur Riksbanken skulle kunnat ha agerat annorlunda. Det är trots allt en väldigt otacksam och ovanlig situation man haft att hantera – normalt sett är ju inflationstrycket högt under en högkonjunktur. Inte heller den expansiva, rentav procykliska, finanspolitiken är utan logik. Fast här handlar det är inte om ekonomisk logik utan om väl beprövad politisk taktik. Det är helt enkelt svårt för politiker att avstå från att ge väljarna lite extra när valår närmar sig. Valfläsk med andra ord.

Om situationen utvecklas i enlighet med Konjunkturinstitutets prognos kanske det inte behöver gå så illa trots allt. Går luften ur högkonjunkturen långsamt, som diagrammet med den relativt flacka avmattningen av BNP-gapet antyder, kanske vi kan nå tillbaka till en situation med både mer normala räntenivåer och en statsbudget som lever upp till överskottsmålet; en situation där vi kommer ha möjlighet att agera när väl lågkonjunkturen åter sätter klorna i svensk ekonomi. Det knepiga blir om nedgången inträffar mer plötsligt, som vid finanskrisen 2008. Vid en sådan dramatisk händelseutveckling skulle handlingsfriheten vara ytterst inskränkt på grund av dagens expansiva ekonomiska politik. Det går helt enkelt inte att gasa mer när plattan redan tryckts i botten.

Fredrik Carlgren, chef för Ekonomifakta

Sajten Ekonomifakta.se vänder sig till alla som snabbt behöver fakta om skatterna, arbetsmarknaden, jobben, företagandet och tillväxten.