Den nya svenska modellen

I välfärden Förut var den offentliga sektorn ensam om att tillhandahålla välfärdstjänster. Nu testas en rad nya modeller för att öka valfrihet och konkurrens. Entreprenör går igenom och förklarar den vanligaste modellerna och begreppen.

Valfrihet i välfärden
LOV

En växande andel äldre som gärna bor kvar hemma så länge som möjligt ställer nya krav på samhället. Sedan Lagen om valfrihet infördes 2009 har mängder av hemtjänstföretag startats för att möta behoven.

För ett år sedan fick Ulla Falk, 90 år, en hjärtinfarkt och när det var dags att åka hem från sjukhuset stod det klart att hon behövde hjälp i stort sett dagligen för att få vardagen att fungera. För enkelhetens skull valde Ulla Falk kommunens hemtjänst som hon i några år haft städhjälp från varannan vecka. De första månaderna var det samma kvinna som brukade städa som hjälpte henne även med annat, men efter en omorganisation i stadsdelens hemtjänst blev inget sig likt. Personalen fick ett rullande schema och till slut tröttnade Ulla Falk på att det kom nya personer varje dag.

Som boende i Stockholm, en av de kommuner som infört LOV, lagen om valfrihet, bestämde hon sig för att använda möjligheten att välja ett annan utförare. Och efter tips från några bekanta bestämde hon sig för företaget Aleris. Det betyder mycket att få bestämma själv, konstaterar Ulla Falk.

– Det skulle vara en otäck känsla att tvingas in i något som inte är bra. Omställningen att behöva hemtjänst när man är van att klara sig själv är så stor. Det är inte lätt att plötsligt ha främmande människor hemma i köket som plockar i skåpen. Och då är det viktigt att det är någon man tycker är bra.

Ulla Falk är en av alla som själv har valt leverantör av hemtjänst sedan 2009 då LOV infördes. Sedan dess har mängder av privata utförare av hemtjänst växt fram på marknaden. För varje brukare som de tar hand om får de en peng från kommunen för att driva sin verksamhet.

LOV är en modell som införts för att brukarna själva ska få välja utförare och för att skapa konkurrens inom vård och omsorg i Sverige. Enligt LOV blir den leverantör som lever upp till kommunens krav ett valbart alternativ för brukarna. Primärvården måste sedan snart tre år tillbaka tillämpa LOV, men kommunerna har ännu inget krav på sig att göra det, även om det är något som diskuteras.

Även om företagandet genom LOV växer stadigt så är fortfarande entreprenad det vanligaste sättet att lägga ut en verksamhet på en privat aktör. Det är också här den största omsättningen finns eftersom avtalen kan vara omfattande och sträcka sig över flera år. Skolbespisning, renhållning och äldreboenden är vanliga verksamheter att lägga ut på entreprenad inom kommunen. Upphandlingen sker genom Lagen om offentlig upphandling, LOU.

I vissa fall väljer även kommunerna att knoppa av verksamhet. Det har mestadels förekommit inom förskolan där personalen tagit över verksamheten och drivit den vidare i privat regi. Den här formen växer inte nämnvärt, eftersom den ställer höga krav på en oberoende värdering för att vara rättvis.

Att det blir allt vanligare i Sverige att bjuda in privata aktörer är ett tecken på att kommuner och landsting allt oftare ställer sig frågan om de själva är bästa producenten av tjänster för medborgarna i alla lägen. Och allt oftare blir svaret nej. Många offentliga verksamheter jobbar i stället hårt för att bli bättre beställare och kravställare, och att de i allt mindre grad själva utför tjänsterna. Det ställer samtidigt högre krav på den egna organisationen när det gäller kostnadskontroll och uppföljning, och processerna tar tid att få på plats. Utvecklingen hänger ihop med att det börjar bli allt mer överhängande för kommuner och landsting att hitta nya lösningar för att kunna ta hand om en snabbt växande andel äldre i samhället som dessutom vill bo hemma längre.

För Ulla Falks del blev skillnaden enorm efter att hon bytt hemtjänstleverantör. Även om det handlar om samma tjänster upplever hon en större förståelse både från chefen på Aleris och från personalen som kommer hem till henne. Hon känner ett genuint intresse från dem att tillgodose hennes önskemål.

– Det är något helt annat! Jag är så nöjd. De är bättre på att handskas med oss äldre, har respekt för att de är i någons hem och tar egna initiativ. När de går och handlar frågar de om jag vill följa med så att jag kan få en promenad samtidigt.

Får de en stund över sätter de sig ner och pratar en stund, till skillnad från kommunens personal som gick så fort de var klara, berättar Ulla Falk.

– Det betyder väldigt mycket för mig. Dagarna blir ganska ensamma när man inte är särskilt rörlig och inte har många vänner kvar i livet. Jag får höra lite om deras familjer och vad som händer där ute. Det är en trevlig känsla.

Karin Myrén

 

De vanligaste begreppen:

LOV
Lagen om valfrihetssystem, LOV, infördes 2009 för att ge medborgare möjlighet att välja mellan olika leverantörer av tjänster inom vård och omsorg.
Kommunen eller landstinget sätter upp krav på vad de vill att utförare av en tjänst ska leva upp till. Därefter är det fritt för företag att ansöka, och alla som uppfyller kraven har rätt att bli ett valbart alternativ. För varje brukare får företagen ett fastställt belopp att disponera för att driva sin verksamhet. Sedan 2010 ska alla landsting ha valfrihetssystem inom primärvården medan det för kommunerna fortfarande är upp till var och en. Enligt Sveriges kommuner och landsting hade 118 kommuner av 290 infört LOV våren 2012 och ytterligare 51 hade fattat beslut om införande. Främst tillämpas LOV inom äldreomsorgen i kommunerna.

Entreprenad
Kommunen eller landstinget lägger ut driften av en verksamhet på en privat leverantör enligt ett avtal som ofta sträcker sig över flera år. Den här typen av upphandling sker genom lagen om offentlig upphandling, LOU, och innebär att utföraren är garanterad en viss volym. Kommunen är beställare och sätter upp krav för verksamheten och följer upp.

Avknoppning
Det innebär att kommunen gjort bedömningen att det finns andra som bättre kan driva en kommunal verksamhet. Verksamheten säljs till en privat aktör, ofta är det personalen som jobbar där som vill ta över och driva den vidare i privat regi. Denna form har varit särskilt vanlig inom förskolan under många år.

Utmaningsrätt
Detta är en metod för att bjuda in alternativa aktörer som vill utmana kommunen. Företag, föreningar och andra ges möjlighet att utmana kommunal verksamhet genom att hävda ”detta kan jag/vi göra bättre”. Det är ingen lagstiftning som ligger bakom utan de kommuner som har bestämt sig för att använda metoden förbinder sig att göra en prövning. Det är sedan upp till ansvariga politiker att ta ställning till om utmaningen ska godtas och leda vidare till offentlig upphandling av verksamheten. I upphandlingen deltar utmanaren på samma villkor som övriga anbudsgivare.

Egen etablering
I skolvärlden har det ända sedan friskolereformen och valfrihetsreformen 1992 varit möjligt att välja skola. Därmed kan elever välja den skola de tycker är bäst, utifrån olika organisationsformer, inriktningar och pedagogiker. Det finns dock ingen fri etableringsrätt för friskolor. Den som vill starta en skola måste ansöka hos Skolinspektionen som gör en granskning och bedömer om skolan tillåts etablera sig i kommunen. En skola som har fått godkänt får sedan försöka locka elever på egen hand och Skolinspektionen följer upp verksamheten kontinuerligt.
Antalet friskolor växer och de får fler och fler elever även om friskolorna fortfarande generellt sett är mindre än de kommunala. Först kom de privata förskolorna och därefter gymnasieskolorna. Idag är tillväxten störst i grundskolan.

Skolpeng
Varje kommun bestämmer en så kallad skolpeng för barn i olika åldrar. Den baserar sig på kostnaderna som kommunen själv har för motsvarande verksamhet. Samma belopp får de fristående för varje barn som grund för att driva sin verksamhet. Eftersom varje kommun sätter nivån på skolpengen varierar den mellan olika kommuner.

Närhetsprincipen
Före 1992 gällde närhetsprincipen inom den svenska skolan. Det innebar att barnen inte kunde välja skola utan att var anvisade att gå i den som låg närmast hemmet.

Valfrihetens historia

1980 var det den offentliga sektorn som ordnade vård- skola och omsorg för medborgarna. Idag finns det en uppsjö av aktörer som bedriver samma verksamhet. Hur kunde det bli så?

Den offentliga sektorn var så stark i slutet av 70-talet att det bara fanns ett par fickor kvar av privat driven verksamhet, några få privatläkare, en och annan förskola med Montessoriinriktning och tandläkare.

Men under 1980-talet inleddes en debatt som successivt ledde till att det offentliga monopolet luckrades upp. För många var 4 oktober-manifestationen en första markering mot centralisering och toppstyrning. Minst lika viktigt var att idén om valfrihetssystem och att man kan skilja mellan utförande och finansiering av välfärdstjänster fick fotfäste. Tanken är att välfärdstjänster betalas via skattsedeln oavsett om det är en fristående aktör eller den offentliga sektorn som sköter driften.

Utvecklingen gick långsamt till en början. När förskoleföretaget Pysslingen startades ledde det till en våldsam debatt och att Socialdemokraterna införde lagen Lex Pysslingen 1985. Lagen innebar att kommuner som tillät barnomsorg på entreprenad miste delar av sitt statsbidrag. Ändå var Pysslingen starten på något nytt och när Nacka, en kommun som tidigt testade just valfrihetssystem – en fotvårdspeng, dessutom lyckades kringgå Lex Pysslingen öppnades vägen för fler alternativ. Pysslingen hade blivit ett positivt exempel.

När den borgerliga regeringen tillträdde 1991 upphävdes Lex Pysslingen. Under dessa år var också svenskarnas kritik hård mot den offentliga sektorn, vilket öppnade för flera reformer. Under 90-talet var det dags för friskolereform (1992) och en så kallad skolpeng. Det innebar att samma villkor gällde för både kommunala skolor och friskolor. Konkurrensen var ett faktum. Idag går 16 procent av landets grundskoleelever i en fristående skola, enligt Friskolornas riksförbund.

Sedan dess har flera reformer införts som öppnat för konkurrens inom allt fler sektorer, till exempel Lagen om valfrihetssystem, LOV, från 2008, inom primärvården och äldreomsorgen.

Text: Henrik Svidén

Läs mer: Ekonomifakta.se