Ångloken ger draghjälp i företagandet

På fritiden Hålla efter fastigheterna, byta slipers och sköta marknadsföringen. Det låter som vilket arbete som helst. Men faktum är att jobbet att sköta museijärnvägen är det stora fritidsnöjet och avkopplingen. Lägg därtill doften av stenkolsrök och lyckan är fullständig.

Museijärnväg
Foto: OLA TORKELSSON
Ångar på. Rikard Borglunds passion i livet är ångloken på museijärnvägen Skånska Järnvägar.

Rickard Borglund satsar på att bli lokförare.

Åtminstone på fritiden. Men vägen dit tar sin tid, först godkänd som eldare, sedan övningskörning och slutligen godkänd som lokförare på de ånglok som trafikerar Ångtåget på Österlen mellan Brösarp och S:t Olof.

– Jag har alltid varit intresserad av tåg, ända sedan jag fick mitt första Märklintåg när jag var sex år. Å andra sidan har jag alltid gillat äldre prylar, gamla bilar, nedlagda bensinstationer och sånt.

Men det var när han i slutet av 1990-talet första gången upptäckte och åkte en tur med museijärnvägen Skånska Järnvägars ångloksdragna tåg som det hände något.

– Jag gick med direkt, blev medlem och började arbeta mycket med banunderhållet. Men idag sköter jag om det vi kallar järnvägsmiljön, alltså banan, fastigheter och kringliggande miljö.

Den inriktningen borde inte komma som någon överraskning. Rickard Borglund driver sedan dussinet år ett fastighetsföretag i Lund.

– Jag hade arbetat många år i förpackningsindustrin, inom på Åkerlund och Rausing, när jag fick chansen att köpa in mig i en fastighet och på den vägen är det.

Idag förvaltar han ett växande bestånd av fastigheter i Lund och Södra Sandby, huvudsakligen är det industrifastigheter uppblandade med ett antal hyresfastigheter.

– Lund är ju en hyresintensiv stad, vi tar emot 30 000 studenter varje år.

Museijärnvägen Skånska Järnvägar är en del av den tidigare järnvägen mellan Ystad och Kristianstad, 13,5 kilometer med stationer i Brösarp, Vitaby och S:t Olof. På den relativt korta sträckan får järnvägsentusiasten Borglund sitt lystmäte av dels lok och vagnar, dels de stationshus, lok- och vagnstallar, godsmagasin och andra byggnader som ingår och allt ska vara så nära originalet som möjligt.

– Det tar aldrig slut, det finns alltid något att göra. Det är ju hus som ska skötas precis som andra hus för att klara väder och vind. Sedan har vi själva banan. Vi byter 2 000 slipers varje år. Och så har vi ju, som alla andra museijärnvägar, något renoveringsobjekt som står under en presenning.

Trafik blir det sedan under sommarhalvåret och det är då som belöningen infinner sig.

– Det är som att vara i en tidsmaskin, alla detaljer stämmer och vi förflyttas minst 50 år tillbaka i tiden. Doften av stenkolsröken, uniformerna, miljön och alla ljuden. En helt underbar känsla. Sedan går det bra att kliva ut ur den drömmen och fortsätta med den dagliga gärningen.











Ångloken ger draghjälp i företagandet

Namn. Rickard Borglund

Proffession: Fastighetföretagare

Passion: Museijärnvägar

Anders Carlsson